Storverk med få medel
Med den självbiografiska romanen "Jag förbannar tidens flod" (i föredömligt idiomatisk översättning av Urban Andersson) tar norrmannen Per Petterson steget in bland de många nordiska författare som i mer än ett sekel har gjort självframställningen till en av de mest fruktbara litterära genrerna i Nordeuropa och gång på gång bekräftat giltigheten av det gamla ordspråket att verkligheten är underbarare än dikten.
Konsten att lyckas i denna genre består i att sålla bort det alltför privata och blottlägga de stora linjerna, det tidstypiska. Per Petterson undviker skickligt självupptagenhetens blindskär och hans bok är på ett plan en livlig skildring av arbetarklassens uppgång efter 1900-talets mitt i ett levande och ännu inte avindustrialiserat Oslo.
Återblickarna tar sin utgångspunkti år 1989, då berättaren Arvids äktenskap håller på att upplösas, hans mor får diagnosen cancer och Berlinmuren är på väg att falla men nyliberalismen samtidigt har påbörjat sin aggressiva nedmontering av det demokratiska välfärdssamhället. Bokens titel "Jag förbannar tidens flod", ett citat från Mao Tse-tung, uttrycker både personlig och politisk sorg över det sönderfall Arvid upplever.
Trots det skymmer inte ett uns av sentimentalitet de många tidstypiska detaljerna, som i stället får en sorts saklighetens poesi över sig: så var det då, så är det inte längre. Per Petterson har samma skarpa blick för människornas egenheter: med några få meningar utan psykologiserande svammel kan han nästan få ett helt livsöde att framstå i blixtbelysning.
Till det mest minnesvärda i boken hör porträttet av Arvids danskfödda mor, som efter 40 år i Oslo och efter cancerdomen bara några timmar tidigare omedelbart reser hem till den lilla nordjylländska stad där hon är född. Arvid följer efter henne för att få svar på en del frågor som har upptagit honom hela livet. Denna före detta fabriksarbeterska och städerska, som har gett liv åt fyra söner och läser tysk litteratur i original, fängslar läsaren med sin uppoffrande men sturska läggning och sina överrumplande svar.
Samma gåtfullhet omger den unga kvinna i snäv blå kappa, som Arvid träffar på 1970-talet och som vi får anta är den hustru som nu är på väg att lämna honom. Hon beskrivs med en varsamhet som gränsar till försynthet, vilket gör att läsaren själv får svara på de frågor som inställer sig. Med beundransvärd precision tiger författaren på de punkter som kanske skulle ha gjort denna kvinnoskildring banal.
Per Petterson har skrivit en boksom med knappa medel får en hel epok och en hel samhällsklass att träda fram livslevande. De personer som beskrivs närmar han sig med respekt och återhållsamhet och gör inga försök att förklara det oförklarliga som finns på bottnen av varje människas karaktär.
Mer stimulerande och givande än så här är skönlitterära verk sällan.
