”Strega” är mer ett tillstånd än en berättelse
Strega
Roman
Författare: Johanne Lykke Holm
Förlag: Wahlström & Widstrand
Rafaela och nio andra flickkvinnor ankommer hotell Olympic där de ska arbeta under överinseende av ett par stränga madamer. De sover tillsammans, äter tillsammans, drillas i arbetsuppgifter tillsammans och röker cigg, som vore de en och samma organism, en enda kropp. Alla har vackra italienska namn. Det är tidlöst, gammalt och liksom gediget på ett vis som bara kan konstrueras i efterhand. Det är lavendelmjölk och svart sammet, salar och vita bomullsklänningar, marsipan och vin, händer som luktar eukalyptus. När flickkvinnorna talar sker det i långa, drömska mininoveller och ingen enda detalj är lämnad åt slumpen.
”Strega” är en estetiskt fulländad roman. Lykke Holm målar bilder som är vackra, olycksbådande tavlor, scenerier för ödesmättnad och lågmäld dramatik. Den får mig att vilja bli scenograf och rekvisitör, enbart för att arbeta med en filmatisering av ”Strega”, och hitta exakt rätt miljöer och props. Formen, färgsättningen, detaljerna – det är i samma liga som en film av Wes Anderson eller David Lynch, fast roman.
Första delen av ”Strega” är mer stämning än handling. Kulisserna, skådeplatsen ”Strega”, byggs upp mycket nogsamt, inget lämnas åt fantasin. Just när jag börjar fundera över om detta är allt? – hur skickligt och elegant det än är saknas en rörelse – sker en dramatisk vändning som blåser lite liv och glöd i texten.
Sedan förstår jag att stämningen är handlingen. Symboliken är tung och emellanåt tungrodd, men evig och sann icke desto mindre. På några ställen brinner det till, som när hon skriver om den inbyggda skräcken i att vara kvinna i ett patriarkat:
”Jag visste att mördaren aldrig var långt borta. Jag hade sett honom stiga fram ur väggarna. Jag hade sett honom bland lakanen i sängen. (…) Man kan få lust att säga: Vi vill hellre bli martyrer tillsammans än att leva ännu en sekund i denna ordning. Man låter bli. Man bidar sin tid. Man väntar på sin mördare, man ser honom överallt. Man föreställer sig natten då det ska hända. Man vet allt om den natten. Man kan replikerna.”
Det är så lustfyllt att läsa Johanne Lykke Holm, så elegant, så stilfullt. Samtidigt djupt oroande förstås, på grund av temat och vad hon pekar ut.
”Strega” är mer ett tillstånd än en berättelse. Det är hotfullt, obehagligt och emellanåt spöklikt. Först känner jag distansen som något negativt och sedan – det är instinktivt – förstår jag att den måste finnas där, det är där kraften vilar, i att inte följsamt avslöja mer eller släppa in djupare. Vackert, kallsinnigt krypande obehag.