Svindlande poetisk högläsningsbok med rötter i grekiskt hjälteepos

”Odysseus pojke” är en tidlös berättelse och som sådana ofta är, också skrämmande dagsaktuella. Som att längta efter en förälder man aldrig fått lära känna och att försöka förstå, och värja sig mot, vad krig gör med människor. Berättelsen utgår från Odysseus som Telemakos, som bara var ett spädbarn när pappa krigarkungen tvingades ut på sina farofyllda äventyr. Telemakos har inga egna minnen av sin pappa, men via mamma Penelopes och barnsköterskan Eurykleias berättelser har han ändå pappans väsen helt nära sig. Telemakos har inte många jämnåriga vänner på Ithaka. Han vistas mest i palatset med sin mamma och Eurykleia. Han tänker mycket på sin pappa, vem han var och varför han inte kommer hem igen. Hans fantasier och tankar får näring av Eurykleias alla berättelser och drömmar som tycks vara sanna. Det är ett skickligt berättartekniskt drag som Annika Thor använder för att ge liv åt Odysseus irrfärder. Genom att de berättas som drömmar håller hon sig helt nära eposet från 700-talet före Kristus och samtidigt blir de en del av berättelsen om Telemakos barndom fram till ung vuxen man. Han lyssnar hänfört om allt hans gudalike far varit med om. Alltid starkast, alltid klokast, alltid stridbar. Men är det så Telemakos själv vill bli? Måste blodet alltid flyta ur segrarens händer?

Berättelserna och åren går och snart måste Telemakos axla rollen som ansvarig för sin egen och sitt lands framtid. Palatset invaderas av Penelopes svinaktiga friare som bara vill åt makten och äran. De äter och dricker dem ur huset och beter sig mer som ockupanter än som seriösa friare. Penelope väver på sin berömda väv, som hon sedan repar upp på nätterna. Men detta kan inte hålla år ut och år in, snart tar friarna till mer drastiska åtgärder.

Annika Thors språk är på en och samma gång både distinkt berättande och svindlande poetiskt. Om utrymmet här tillät skulle jag vilja citera långa stycken om solnedgångar som hänger som gulröda plommon över bergskammen och hur doften av solvarm rosmarin och timjan stiger som ljuva moln från marken. Det är en mycket njutningsfull läsning som jag varmt skulle rekommendera för högläsning, gärna i en skara av lyssnare i olika åldrar. Det ska dock påpekas att lika ljuvt som natur kan skildras lika inlevelsefullt berättas det om bestialiska strider så att man nästan läser med blodvittring i näsan.

Ishtar Bäcklund Dakhils grafiska bilder är lika sinnliga de, detaljrika och i en stil som tar upp mönster från krukor och andra historiska föremål. Det har blivit en mycket läsvärd bok, som kräver sin läsares totala uppmärksamhet. Eller, som redan sagt, en mycket bra högläsningsbok!