Tårta bakad med både skratt och allvar

När den amerikanska dramatikern Bekah Brunstetter bestämde sig för att göra en pjäs inspirerad av det i USA mycket uppmärksammade fallet med ett konditori i Colorado som av religiösa skäl vägrade att baka en bröllopstårta till ett homosexuellt par, fanns det många dramatiska fällor att trilla i.

Hur lätt vore det inte att med enögd rättfärdighet helt och fullt ställa sig på det diskriminerade parets sida, och avfärda pjäsens bagerska som en bakåtsträvande religiös homofob i otakt med sin tid. Men en sådan dramaturgi hade helt visst hamnat i värsta formen av ”renlärig” plakatteater: ointressant och precis lika inskränkt som den reaktionära bagerskan.

Lyckligtvis har Brunstetter undvikit den sortens fallgropar, och i stället skrivit ett överlag välbalanserat drama – rentav en rapp, om än inte fulländad, komedi – där just den humoristiska grundtonen paradoxalt underlättat för texten att loda djupen i den komplexa problematiken.

Malmö Stadsteaters Intiman hade i onsdags premiär på ”Bröllopstårtan” – i samproduktion med Riksteatern – och regissör Carl Johan Karlson har också varit uppmärksam på riskerna med att vara alltför snar till moraliska fördömanden av människors livssyn.

Jasminda Blancos enkla och flexibla scenbild är anpassad efter den planerade turnéversionen, och beskriver dels konditorn Dellas (Kajsa Ernst) kondis någonstans i South Carolina, och dels hennes nu framlidna vänninas dotter Jen (Malin Karlsson) och dennas flickvän Macys (Anna Sise) tillfälliga logi.

Della och hennes hygglige, men något träaktige, hantverkarmake Tim (Thomas Hedengran) är barnlösa, och Jen har efter sin mammas död kommit att bli något av parets ”egen” dotter. Men när det visar sig att hon tänker gifta sig med en kvinna, kan Della inte förmå sig att baka deras bröllopstårta. Hon har ju sin religiösa övertygelse!

De såriga konflikterna som följer leder inte bara till konfrontationer mellan den konservativa lantisen Della och de båda unga storstadsliberala kvinnorna, utan också till Dellas inre uppgörelser med sin egen moraliska hållning och sitt äktenskap. Och allt som sagt gestaltat med komedin som verktyg och vapen.

Kajsa Ernst är magnifik som den till synes sorglösa och jovialiskt fettälskande bagerskan som vägrar baka ”moraliskt korrekta kakor”, och hon är i Karlsons regi dramats självklara centrum, och i slutändan väl också den som vinner våra hjärtan.

Bakom den sockerbakade fasadens charmigt vimsiga uttryck döljer sig ju en försmådd och kärlekshungrig kvinnas mer genomgripande känslor. Men detta utan att hon egentligen överger sin övertygelse om att samkönade äktenskap kolliderar med hennes tro.

Macy är hennes främsta motståndare i dramat, och som i Anna Sises gestalt närmast blir en karikatyr av en ung dogmatisk, feministisk, miljömedveten, sushiätande vänsteraktivist, som med kompromisslös retorik gör aggressiva utfall mot var och en som inte omfamnar de identitetspolitiska doktrinerna. Påhoppen drabbar också Jen, som kommer i kläm mellan sitt nya liberala New York-liv och identifikationen med sin lantliga konservativa hembygd.

”Du har fel!” dundrar Macy förbittrat mot Della, som svarar: ”Nej, du tycker att jag har fel”.

Så kan det låta i denna allvarliga komedi – åtminstone fram till den stund de möjligen skulle kunna mötas över en försonande bit tårta.