Texten går upp mot himlen, ner i jorden

Det är en vidunderlig bok som på ett enastående sätt förenar (bokstavligt talat) jordnära motiv med existentiella teman. Skådeplatsen är en trädgård vars växter en efter en tar till orda och bildar en månghövdad talkör av röster och erfarenheter. Här finns snödroppen som begravts levande, scillan som sätter kollektivet framför individen, plistern som föredrar skuggan, den passionerade vallmon och den kritiska klövern. Var och en bidrar de med sina dyrköpta insikter om livets villkor. För läsaren är det bara att dra på sig gummistövlarna och kliva rakt in i existensen.

Men textens rörelse riktar sig i lika hög grad upp mot himlen som ner i myllan. Om dikterna står med ena benet i botaniken är det andra fast förankrat i den kristna mytologin. Teman som död och återuppståndelse gestaltas av blommornas cykliska liv, och här och där skymtar ett par – en man och en kvinna – vars tafatta försök att förstå odlandets mysterier vi betraktar med efterklokhetens överseende blick. Trädgården är förstås i denna tolkning paradisets lustgård, med Gud som ömsom förlåtande, ömsom förtvivlande trädgårdsmästare. ”Hur kan ni säga/att jorden borde glädja mig? Allt/som fötts är min börda. Jag kan inte lyckas/med er alla.”

Glücks lustgård är dock ingen harmonisk eller stillastående plats. Det räcker med ett väderomslag för att den ska förvandlas till Getsemanes trädgård. När Jesus på en av bokens sista sidor träder in i berättelsen i en guldliljas skepnad är det inte segervisshet, utan tvivel han uttrycker: ”Eller/är du inte min far,/du som drev upp mig?”

Bokens titel förtjänar särskild uppmärksamhet. ”Vild iris” syftar förstås på blomman, men kan också läsas som en referens till den färgade ringen runt ögats pupill. En vild iris, tänker jag, är en vars rörelser omväxlande vidgar och snävar in perspektivet, möjliggör ett seende på flera plan samtidigt. Bilden av irisen för också tanken till dikter vars ljus och färgrikedom livnär sig ur en mörk kärna. I boken utgörs detta mörker just av det ”vilda”, motsatsen till trädgårdens tuktade natur. Om rabattens räta rader står för ordning och beskydd, lockar den vildvuxna ängens kaotiska anarki med löftet om frihet. Något väcks – är det dödslängtan eller livslust? En kraftfull påminnelse om paradisets inneboende ambivalens uppstår då Louise Glück lägger samlingens vackraste replik i munnen på djävulsörten: ”Jag behöver inte dina lovord/för att överleva. Jag var här först,/innan du var här, innan du/planterade trädgården./Och jag kommer att vara här när bara solen och månen/är kvar, och havet, och den vida ängen./Jag kommer att vara ängen.”