Tillie Olsens gamla novellsamling håller ännu
Jag står här och stryker: noveller
Författare: Tillie Olsen
Översättning: Else Lundgren
Förlag: Romanus & Selling
Tillie Olsen, som dog 2007, publicerade inte mycket men anses ha stor betydelse inom den amerikanska litteraturen. Jag tänker att det ganska nya begreppet ”intersektionalitet” passar väl in på hennes verk. Intersektionalitet handlar kort och gott om insikten att en person kan vara dubbelt utsatt/diskriminerad/förtryckt genom att hen har flera tillhörigheter och varje sådan är i ett underläge. Tillie Olsens noveller handlar om kvinnor (ett underläge) av arbetarklass (ett annat underläge). Hennes egna föräldrar var rysk-judiska immigranter (ytterligare ett underläge). Både Tillie Olsen och hennes karaktärer måste så att säga slåss mot dubbla eller tredubbla förtryck. Olsen är en av de författare som tydligast beskrivit detta förhållande.
Verklistan består av debuttiteln ”Tell me a riddle” (1961). Fjorton år senare kom ”Yonnindio” (1974), en roman som hon började skriva redan på 1930-talet. Och så ”Silences” (1978) som är en fackbok om författarskap och tystnad.
Nu ger Romanus & Selling ut hennes debutsamling igen och det är tacknämligt. 1980 gav förlaget Trevi, med inriktning på kvinnolitteratur, ut den med originalets titel, ”Ge mig en gåta”. När den nu ges ut igen får en annan av novellerna ge boken sitt namn: ”Jag står här och stryker”. Översättningen är densamma men jag konstaterar att Else Lundgrens översättning inte åldrats nämnvärt, den håller än.
Fyra noveller bildar en enhet. Titelnovellen är hjärtskärande och följer en mammas oro över egna tillkortakommanden gentemot äldsta dottern. Vad betyder det att hon sände iväg henne till släktingar och vårdinrättningar för att hon själv genom fattigdom hade svårt att ta hand om henne? ”O ja” skärskådar segregationen och hur bästa vänner skiljs åt genom rastillhörighet. ”Hey Sailor, what ship” är en av de bättre beskrivningarna av alkoholism jag läst. Starkast tycker jag ändå gestaltningen är av det nästan 50 år långa äktenskapet i ”Ge mig en gåta”. Kvinnan som varit omvårdande, stått tillbaka för mannens intressen, hållit sig inom hemmet tillåts inte ens få bestämma över sin död. Det är en novell som inte lämnar läsaren.
Kristina Sandberg har skrivit ett kort men intressant förord där hon bland annat lyfter fram Olsens förmåga att röra sig mellan konkret yttre till ”tumultet av tankar och motstridiga känslor”. Just språket är värt att lyftas, det pendlar mellan rå jargong och poetisk exakthet.
