Tv-serien är den nya realismen
Som romanförfattare får jag ofta frågan vilka böcker som har inspirerat mitt skrivande. Jag brukar svara att jag inte läser så mycket skönlitteratur längre, jag tittar istället på tv-serier.
Det brukar inte bli någon bra respons på det. Tv-serier betraktas fortfarande som en sämre sortens kultur, ändå finns det mer att lära om karaktärer och intrig i många tv-serier än i den samtida filmen och litteraturen. Från att ha varit en usel lågbudgetprodukt skapad för en uddlös massmarknad har tv-serien det senaste decenniet blivit filmmediets absoluta avantgarde. Det är där det händer.
Mina favoriter just nu utspelar sig alla i nutid i USA. ”Justified” handlar om en sheriff som återvänder till Kentucky för att stävja narkotikabrottsligheten i sin hemstad, ”Orange is the new black” är en råbarkad kvinnofängelseserie och ”Homeland” handlar om en marinsoldat som kommer hem från Irak och misstänks ha bytt sida.
Man kan fråga sig vad framgången för dessa serier beror på?
Kanske handlar det om utrymme. En film har bara två timmar på sig att förmedla sin historia, en populär serie kan hålla på i hur många säsonger som helst. Plötsligt är det möjligt att skildra nya världar.
Jag har aldrig varit i Kentucky men i ”Justified” får jag stiga ner i det gamla gruvsamhället Harlan och möta hårdföra patriarker och sunkigt trailertrash. Jag har aldrig suttit i fängelse men i ”Orange is the new Black” kommer man både kvinnorna och internkulturen in på livet.
Ibland går det så långt att miljön blir själva huvudpersonen. Musikserien ”Treme” är snarare en dokumentation av staden New Orleans efter Katrinaorkanen än ett välskrivet drama, och gangstereposet ”The Wire” hade kanske inte fått så stort genomslag om den inte så naket hade skildrat svarta bostadsområden i Baltimore. I ”House of Cards” är det Washingtons politiska värld som utforskas. Många av de serier som slår igenom skildrar miljöer vi aldrig skulle ha kommit så nära på film.
På samma sätt är det med karaktärerna. Medan filmindustrin håller på att förvandlas till en genrefabrik som spottar ur sig stereotypa karaktärer, förutsägbar intrig och föråldrad sensmoral så anstränger sig serierna för att nyansera psykologin och hitta nya människotyper. En karaktär kan byggas upp under flera säsonger och genomgå både kriser och förvandlingar, och för första gången i filmhistorien har de kvinnliga karaktärerna fått ta plats – och ta ut svängarna.
Några bra exempel är den bipolära FBI-agenten Carrie Mathieson i ”Homeland”, den psykopatiska hillbilly-matriarken Mags Bennett i ”Justified” eller vilken lesbisk karaktär som helst i ”Orange is the new Black”. Detta är kvinnor som vi aldrig sett dem förr på vita duken. En filmhistorisk höjdpunkt är när butchflatan Big Boo masturberar med en skruvmejsel på fängelsebritsen. Detta hade aldrig hänt i en vanlig film.
Precis som Balzac på 1830-talet förnyade romanen med sina banbrytande realistiska skildringar av människor och miljöer så har tv-serien revolutionerat filmmediet genom sina djupdykningar i allt från avsides landsortshålor och fängelser till maktens absoluta centrum. Det här är den nya realismen!
På Balzacs tid var det högläsning som gällde. En läste och de andra satt och lyssnade, och efteråt kunde man ventilera sina åsikter. Att dela sin upplevelse var en av de saker som den gången gjorde romanen så populär. Det är svårare idag när var och en läser tyst för sig själv. En bok kräver tid och koncentration, medan en tv-serie går att klämma efter jobbet, hur trött man än är. Kanske är det det som är den simpla hemligheten bakom seriernas framgång? Det är så många som tittar. Kultur handlar ju trots allt om att kommunicera sina erfarenheter.
Men kanske har det också att göra med moral. Till skillnad från den stagnerade filmindustrin som ständigt ligger två decennier efter i sina värderingar, är det inte helt klart vilka karaktärer som är onda och vilka som är goda i en tv-serie. Frågan som ställs är istället samma som hos Balzac: Vad är ondska?
Svaret är inte givet – det är öppet för diskussion.
Det är därför jag fortsätter titta.
