Ulf Lundell får sina vardagar att även bli läsarnas

Jag har läst på dagen och jag har vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om och läst, jag har läst i soffan, sängen, vid köksbordet, några väl optimistiska minuter i en trädgårdsstol utomhus, i en kulvert under Huddinge sjukhus, i bilen utanför Ica, hos mina svärföräldrar, hos en kompis som har cancer, på bussen, på en stallbacke, i bilen utanför barnens skola. Det är en märkvärdig upplevelse: att fysiskt befinna mig i mitt eget liv men mentalt hela tiden vara på Österlen, inuti Ulf Lundells huvud.

Han kör runt i sin Aston Martin, köper tidningar och poké bowls på Coop, besöker sitt galleri där exfrun arbetar, grubblar över deras relation och hennes tillvaro och bådas framtid, sitt eget förflutna, oroar sig för rånare, läser Houellebecq, ”skit i honom!” vill jag skrika då. Han promenerar med gåstavar som knarrar, går hem och ringer och mailar för att reklamera dem, noterar vilka flyttfåglar som är i faggorna, anmäler otillbörliga campare till Naturum, beskriver vädret. Målar tavlor, åker och köper dukar men får inte tag på storleken han vill ha, väntar ända till augusti med att bada och känner då ”lite saknad efter iskylan”.

Han skriver om skapande, om längtan efter ruset som numera är förbjudet, eller är det? Coronaviruset, den svenska samhällsutvecklingen, samhällsutvecklingen i alla andra länder, åldrande, att inte kunna knyta an känslomässigt till sina egna barn, att inte känna gemenskap, en enorm ensamhet och om att vårdcentralen ska ringa tillbaka klockan ett.

Jag börjar skriva långa meningar och slutar använda skiljetecken i textmeddelanden till mina barn. Min man vill bygga om köket och jag skriker ”ROT-avdrag är socialbidrag för medelklassen!” och blir osäker på om det är min åsikt eller om det är Lundell som skrivit det. Min vän som har cancer frågar hur JAG mår. ”Jag är Ulf Lundell”, svarar jag. Jag vaknar på morgonen och minns att jag vaknat till under natten och gjort en viktig anteckning. ”Fjällfil”, står det i mitt block. För ett tag var det allt jag åt och gud vad gott det var, och Ulf Lundell äter Fjällfil i kapitlet jag somnat ifrån kvällen innan.

Det är svårt att förstå hur han skriver allt detta, sida upp och sida ner av vardagslivets små förgängligheter och glädjeämnen och bryderier, utan att det blir långrandigt eller upprepande. Men det blir inte det. Jag antar att det är musikaliteten- för att skriva krävs rytmkänsla. Samt förstås viss åtminstone tillfällig hybris (den som fordras för att man ska kunna skapa något över huvud taget, den som tillåter en att trots mördande självtvivel ta sig plats och ton), brist på skräck för att verka patetisk/ kolerisk/ galen, samt humor. Hos Lundell är den överraskande, lakonisk, ständigt närvarande men plötslig och självironisk. Eller är det bara vad just jag läser in?

Efter tio dagar känner jag att Uffe och jag är Statler och Waldorf, de där surmagade kritikerna på läktaren i Mupparna. Detta ständiga recenserande av omgivningen och alla i den, på bekostnad av anknytning och gemenskap, kanske. Han har skrivit fram sitt liv. Jag går ut och petar ner några lökar i en gammal pallkrage som står där och tänker ”nu petar jag ner ett par gamla lökar i en gammal pallkrage som står här”.

Redan från början vid tangentbordet började jag stryka under meningar med min favoritpenna, istället för att enbart vika hundöron. Livet är för kort för att inte markera ”viktiga” stycken i böcker. Ibland, ofta, så fina oneliners eller poetiska små stycken att jag känner livet i mig. Han uppfinner ord. Han är en hedersknyffel och gubbtjyv och skönande och intellektuell och surmök och konstnär och besserwisser och alkoholist och människa och filosof och bästis och livskamrat och komiker och åklagare och domare och anklagad och försvarsadvokat i samma gubbe.

Att börja läsa Ulf Lundells dagböcker blir att fullkomligt gå in i en annan människas liv och där hitta en liten bit av sig själv. En liten skruv till kompassen, ibland magneten som får kompassen att sluta fungera. Eller som att ha Ulf Lundell som ett gruffigt litet husdjur på axeln i tio dagar. Texten påminner också om hur löjliga vredesutbrott kan te sig bara några timmar efter att man låtit sig ha dem: icke-konstruktiv ilska får alla att framstå som seriefigurer med rykande öron. Synd och pinsamt att omdömen om nu levande människor som ”dumma djävla subba” är nedtecknade i bokform, bara.

Mest av allt, jaha, såhär är livet. ”För mej är hopp någonting som mer eller mindre genomsyrar varje människa som vaknar om morgonen och föredrar att gå upp och försöka en dag till.” Det är inte vem som helst som orkar skriva det vackert över tusentals sidor.