Utmanande opera för alla sinnen

Kring den mysteriösa Marty spinner sig "Fallet Makropulos", Leoš Janáčeks mästerverk, med stor premiär på Malmö Opera i lördags kväll.

Janáčeks operor bygger på språkets, den mänskliga dialogens rytm översatt till och genomstrålad av musik. Det är sällsamt, starkt och mycket vackert. "Fallet Makropulos" är en av de sista och mest kompromisslösa av hans operor, fullbordad två år före tonsättarens död 1928. Vi får spetsa öronen: den traditionella operan med stora bärande klangfulla roller får sin utmaning här.

I "Makropulos" är handlingsväven det väsentliga, en tät nervöst fladdrande samtalshärva kring den i sig undanglidande centralgestalten. På få punkter (men desto mer hisnande) bryter lyriken fram hos sångarna. De melodiska linjerna är däremot genomgående där i orkestersatsen; Malmö Operaorkester fick dem att lysa som ett bräckligt varmt skimmer mot de häftiga folkrytmerna. Dirigenten Patrik Ringborg lät en fin kammarmässig luft råda mellan musikerna lika övertygande som den ultraromantiska lödighet som tog över operahuset i Gounods "Roméo et Juliette" i höstas.

I Elisabeth Lintons regi agerar ensemblen både naturligt och fokuserat – möjligen går det att arbeta lite till för att sången alltid ska nå över stora scenens så breda ramp. Som en glödande medelpunkt rör sig i alla händelser Agneta Eichenholz' Marty, fram till den smärtfyllda befrielsen i slutmonologerna då hon till sist kan foga samman sitt öde till en mänskligt gripbar bild. Men hennes hemliga desperation bryter fram som en elektrisk stöt redan i operans första stora dialog, med den luggslitne Albert Gregor, moderligt tilltalad "Bertik" (Magnus Vigilius) – ena parten i intrigens domstolssak. Vigilius förmedlar väl Bertiks hjälplösa passionerade hetta inför den fundamentalt likgiltiga Marty.

Gregors motpart i domstolsprocessen är den förmögne, gangsteraktigt slutne baron Prus (Rodion Pogossov) – i den otäckaste kärleksscen Martys jämlike just i den känslomässiga kylan. I gengäld visar Marty såväl humor som äkta känsla i ett annat, oplanerat möte: med den halvsenile Hauk-Sendorf (Bengt-Ola Morgny), en man bortom all beräkning som flirtade med henne i en tidigare skepnad, långt tillbaka. Ingenting är entydigt.

Att berömma är diskret kraftfulla scenbilder som understryker handlingens vandring från advokatkontorets blänkande funktionalitet, över teaterns brutala inre regioner, till slutscenernas mörka själsliga rymd.

Lördagens premiär var inte fullsatt, tyvärr, om än mottagen med jubel. Människor borde strömma till. En så hängiven nyuppsättning av denna opera är en händelse av historisk vikt, alldeles särskilt i vår kalla tid.