1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Vackert, burleskt, stillastående — Cecilia Lindqvist bär Orlando på sina axlar

Höstens första premiär på Hipp i Malmö är den stort uppmärksammade uppsättningen av Virginia Woolfs ”Orlando”, här med Jenny Wilsons nyskrivna musik. Recensenten Henric Tiselius var på lördagens premiär.
I titelrollen som Orlando ses Cecilia Lindqvist.
Foto: Emmalisa Pauly

Orlando är den unge mannen som börjar i Elisabeth den I:s hov på 1600-talet och sedan har en alldeles egen förmåga att ta sig till erotiska eskapader genom århundradena utan att åldras, men däremot en dag lyckas byta kön. Virginia Woolf skrev denna, ”a biography” 1928 och historien, eller den galanta sagan om man så vill, har överlevt in i våra dagar, inte minst för sitt fokus på — och diskussioner kring — könsroller, könsbyten, genusvetenskap och individualism.

Relativt få bland yngre generationer kulturintresserade har nog ändå läst Virginia Woolfs mastiga, poetiskt ordrika roman. Desto fler har säkert präglat ”sin Orlando” på Tilda Swinton i Sally Potters film med samma namn och efter Woolfs historia. Själv har jag sett denna rika film minst en handfull gånger.

Och om den vackert svindlande filmen från 1992 bars fram av titelrollens skådespelare så är det i hög grad så också när Malmö Stadsteater går till premiär med den woolfska berättelsen hösten 2019 (bearbetad av Sarah Ruhl och nyöversatt av Sara Stridsberg) på Hipp.

För Cecilia Lindqvist bär med sin androgyna, plastiska, mimiskt säkra, men också sårbara lekamen hela Orlandos universum inom sig. Dubbelheterna, sökandet, det obstinata, motsättningarna … Resten av denna föreställning är ett utanverk, vilket förstås också är ett bärande tema i hela berättelsen. Inte bara kläderna gör mannen, och kvinnan. Vi bespeglar oss i hela den yttre världen för att hitta den inre. Vårt inre.

För det har regissör Sara Cronberg, tagit fasta på leken med teatern som form. Det är hundra gånger mer Molière än Norén om man säger så. Göran Dyrssens åldrade drottning sätter agendan, galen, burdus, självupptagen och grotesk. Där finner Orlando på sin levnadsresa sin första famn, men långt ifrån sin sista.

Allt rör sig i den storslagna, abstrakta scenografin, signerad Fransiscka Zahle. Den är, trots sitt lilla format, rent av Robert Wilsonsk. En triumf. Rektangulära rum i rummet, inramande varandra som barocka tavlor, färgerna tonade mellan guld-brons med svarta speglingar. Kraftfullt och underskönt i ett i Jonas Bøghs ljus. I dessa ramar (och med ett ensamt, slående träd som rullas in och ut) rör sig Helle Damgårds kläder lika vackert som både lekfulla och avantgardistiska skär genom århundradena. Exklusiva som Charles Koroly gjort dem, surrealistiska som Magritte-tavlor.

Musiken är helt modern, med inga eller få blinkningar till århundradena, mycket Jenny Wilsonsk som syntbaserade, taktfasta, men ändå svävande poplåtar som bryter in här och där. Också vackra, men tämligen fristående, som om de nästan inte hörde ihop med helheten. Men det fungerar. Jenny Wilson själv har fått stor uppmärksamhet långt före premiär för sitt nya samarbete på teatern. Och hon har inte bara skapat musiken utan rör sig mer och mer in på scenen som person, med sin mörka röst, vandrade in som en slags representativ, nutida varelse in i sagans värld.

Föreställningen har lanserats av teatern med egna intervjuer på youtube och annorstädes där tanken med att sätta upp ”Orlando” diskuterats. När man nu ser bearbetningen och föreställningen ligger temat genus (och genusupplösning) mindre i fokus hos Orlando, som ändå uppenbarligen en dag vaknar upp som en kvinna, än hos alla biroller som flockas kring hen. Orlando bär mycket tydligare ett sökande kring ”vem är jag i denna värld?”, något vi väl alla känner igen, medan föreställningens andra figurerna är gravt schabloniserade; Utåtriktade, ständigt blinkande mot publiken.

Föreställningen pågår, men utvecklingen kommer aldrig. Den högljudda, ironiska, flamsiga spelstilen fungerar ett tag, men får sedan aldrig studsa mot något tyngre eller förvridas i alla fall tidvis åt det allvarliga. Vilket förtar lite av all den spelglädje som studsar ut från scen. Till slut blir det jämntjockt. Det blir aldrig svårt att andas. Visst hade det varit bra som publik att få ett sting i hjärtat åtminstone någon gång.

Det är ingen slump att när ljuset går ner för föreställningen så har Sara Cronberg valt att först låta ljuset försvinna på Orlando, och allra sist på Jenny Wilson. Som om det var hon som till slut var huvudpersonen. Och det kanske det trots allt är.

För att sammanfatta: Malmö Stadsteaters uppsättning är stundtals fräck, det är ofta sagolikt visuellt vackert och det är en njutning att se Cecilia Lindqvists spel, väl värd biljetten i sig, men precis som Orlando själv (och ska sägas som romanen delvis också har), har den vissa problem att hitta sin form.

Kongenialt kan man förstås säga. Men att föreställningen har en viss beröringsskräck med det allvarliga i allt sitt burleskeri må låta som att den är lättsmält, men just den avsaknaden är faktiskt inte helt lättsmält. Formmässigt och innehållsmässigt haltar det till. Tur att det är underskönt vackert. Tur att Cecilia Lindqvist finns.

Göran Dyrssen som Drottning Elizabeth I och Cecilia Lindqvist som Orlando.
Foto: Emma-Lisa Pauly
Cecilia Lindqvist, i titelrollen, och Malin Karlsson i Malmö-uppsättningen av ”Orlando”.
Foto: Emmalisa Pauly
Jenny Wilson har gjort musiken till ”Orlando”. Hon är också med på scen.
Foto: Emmalisa Pauly
kbkbkbkbkb

Teater

”Orlando”
Av: Virginia Woolf
Regi: Sara Cronberg
Musik: Jenny Wilson
Med: Cecilia Lindqvist, Göran Dyrssen, Linn Mildehav, Kerstin Andersson, Anders Blentare med flera
Premiär på Hipp, Malmö Stadsteater i lördags, 14/9. Spelas till 19/10.

Läs mer

Nya badhuset på Näsby

Badhusbygget på Näsby – så går det

”Det är en löpande räkning som pågår under projektets gång.”

Kristianstad

Man ska medvetet ha kört på sitt offer – åtalas för mordförsök

Ett av offren fick allvarliga frakturer och riskerade att dö när han klämdes fast mellan två bilar.

Jourhavande reporter

Bengt G: "Mitt barnbarn har visat mig Spåttify via datan”

Musikutbudet på radion är en källa till evig debatt.

Nyheter

Skåne: Man hittad död – försvann efter en simtur

Hittades efter nästan två veckor.

Bostad

Hotellägaren bor på 450 kvadratmeter

”Många tror det är en gammal skola”

Hemestra 2020

SVT-profilens tips: ”Hemligheten är att ta ett steg i taget”

Fyra odlingsproffs berättar om sina trädgårdsrutiner och hur man kommer igång.