van Ostaijen, Paul: "Music Hall"
Men hans uppsåt var egentligen mer komplext än att odla den privata myten: han sökte den allvarsamma leken; att ur de oväntade upptågen vaska fram nya hållbarheter i en värld som höll på att skjuta sönder sig själv och all mänsklighet. van Ostaijen lär vara den förste som översatte Kafka till ett annat språk, 1924. Förutom att han skrev en egensinnig poesi, prosa, filmmanus och novellgrotesker uppträdde han som inspiratör och konsthandlare, där han tidigt ställde ut James Ensor, Klee och Magritte. 1928 dog han sin förtidiga död, i tbc i Berlin.
Nu presenteras van Ostaijen för första gången i en separat volym på svenska, Music Hall, på ellerströms förlag (förstås!). Urval och tolkningar står Ronney Henningsson för (verkligen trevligt att återknyta bekantskapen med honom. Då och då återvänder jag till hans 70-talssamlingar "fåglar med och utan" och "tillsammans är vi inte").
Boken innehåller dikter från tre av van Ostaijens samlingar: "Music Hall", "De Feesten van Angst en Pijn", "Bezette stad", en kort självbiografisk text och flera efterlämnade dikter. Texternas kalligrafiska iscensättningar för naturligtvis tankarna till DADA och Apollinaires Calligrammes. Men under ytorna återfinner vi också ett tidlöst, rörligt typografiskt ljudverk, där pulsslagen, trumvirvlarna, musiken och dansen vibrerar vidare genom tid och rum, orden och boksidorna. I sin kortfattade självbiografi konstaterar han: "När jag skulle bli utnämnd till docent i rytmisk-typografisk diktning måste jag avböja, eftersom innehav av lämpliga gångkläder icke förelåg".
Dikterna uppstår i en värld av krig och våld, framkallade i en verklighet präglad av att man stirrat vansinnet rakt i vitögat, att skyttevärnstaket ligger över en som ett kistlock. Det är en värld av "övergivet VAKA, dävna dockor, trötta människor, sipprande lortbubblor, urin och metafysisk jazz. Men det finns öppningar och då och då framträder ur mörkret den danska stumfilmsstjärnan Asta Nielsen med sin stjärnlika utstrålning.(Asta - Astra)
Sönderhackad av maskinistens fart
och duken är alltid i jämvikt
när du finns där
Inneboende KINOBALANS
I de efterlämnade dikterna spårar man en något lugnare puls, en tålmodigare iakttagelse: "han liknar en kniv som slipats så länge att stålet tunnats ut". Krigsmullren och bokstavsupproren är mer avlägsna. Men visst, här finns fortfarande ett och annat "musiksmatter" och ett ljus som rör sig "horisontellt, vertikalt och framför allt diagonalt". Stundtals upptäcker vi en "näsvis amaryllis" och ser bilder som dessa:
En röd tändsticka
ljus en flamma mot snö
strålar kemi-industriellt violett och grön
från butikskvittona
karamellpapperna.
Det är faktiskt befriande att följa en poet som inte alltid är så poetiskt korrekt, som självsvåldigt och egensinnigt berättar om en värld som han genomlever med en vidöppen klarsyn.