Annons

Vänskap spirar när mystisk grannfamilj med tam krokodil flyttar in

Alla familjer är olika, men det betyder inte att man inte kan bli vänner. Det fångar Elin Ruuth i kapitelboken ”Familjen Amarant flyttar in”.
Men boken känns mer som en prolog för de kommande böckerna, än en fristående bok, tycker recensenten Ida Norinder.
Recension • Publicerad 10 februari 2024 • Uppdaterad 13 februari 2024
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Elin Ruuth.
Elin Ruuth.Foto: Stefan Tell
Kapitelbok (från 6 år)

Familjen Amarant flyttar in

Text: Elin Ruuth

Bild: Johanna Magoria

Förlag: Bonnier Carlsen

Elin Ruuths berättelse om den ovanliga familjen Amarant fångar direkt både min och barnens uppmärksamhet. Första sidan avslutas nämligen med en fras vi alla tre känner igen mer än väl. Bokens ena huvudperson Neo passerar ett märkligt, övergivet hus på gatan och tänker ”Någon borde bo där. Någon som hade barn.” En smart referens och snyggt gjort!

Resten påminner inte ett dugg om Pippi Långstrump, mer än att huset har ovanliga invånare. Där flyttar nämligen pappa Aster Amarant in med sina barn Poppel, Hassel, Mistel och Tistel, samt ett flertal tjänare och en tam krokodil. Inget konstigt med det, eller?

Annons

Hur Neo och Poppel upptäcker varandra påminner även det om en annan favorit av Astrid Lindgren, nämligen ”Prinsessan som inte ville leka” där en prinsessa och en fattig flicka upptäcker varandra genom murarna och blir vänner. Neo och Poppel ser varandra genom grinden och blir nyfikna på varandra. Det leder till en vänskap som är helt oberoende av deras olika bakgrunder, familjer och vad som kan anses vara ”normalt”.

Beskrivningen av den mystiska grannfamiljen görs i både text och bild. Det är exempelvis i Johanna Magorias fantasifulla bilder man ser att barnen och pappan har horn och påminner om rådjur. Men i texten förstår man istället hur olika liv de lever; med guvernant istället för att gå i skolan och med tebjudningar istället för mellis. För att inte tala om hur Neo tvingas byta kläder första gången han besöker huset, för vad ska pappa Aster säga om han inte har finkläder?

Det här är första delen i en trilogi om Amaranterna, vilket märks. I princip går de 60 sidorna bara ut på att presentera Neo och familjen Amarant. En bra start som bådar gott för fortsättningen, men det hinner egentligen inte hända så mycket innan allt är över. Det blir mer av en prolog för de kommande två böckerna, som man väl får hoppas kommer snart.

bild 1/2
Johanna Magoria har gjort illustrationerna till ”Familjen Amarant flyttar in”.
”Familjen Amarant flyttar in” av Elin Ruuth
Johanna Magoria har gjort illustrationerna till ”Familjen Amarant flyttar in”.
”Familjen Amarant flyttar in” av Elin Ruuth
Fakta

Elin Ruuth och Johanna Magoria

Elin Ruuth är född 1986. Hon debuterade som författare 2010 med boken ”Fara vill”, som nominerades till Borås Tidnings Debutantpris. Sedan dess har hon släppt ytterligare fem böcker.

Johanna Magoria är illustratör och formgivare som främst arbetar med bilderböcker och illustrationer till tidningar. Hon hämtar mycket inspiration från naturen och fantasin.

Duon har tidigare gett ut bilderboken ”Tidernas djur” tillsammans.

Ida NorinderSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons