Vardagsmummel som inte leder vidare

När Malmö Dockteater ger scenen åt serieskaparen Pontus Lundkvist är just vardagen kärnan, där det äldre paret Arne och Birgitta möts under en dag speglade genom tre akter. I den första förbereder de sig för att ta sig iväg till en tillställning, i den andra ser de på tv – nyheter och underhållning – och i den sista är det kväll och dags att gå till sängs.

Deras vardagliga samtal avbryts då och då av att deras blöjförsedda hund plötsligt skäller till eller att telefonen ringer – utan att någon av dem svarar. För nog, resonerar de, borde den som ringer ringa på en mer lämplig tid, och om det är den vuxne sonen innebär det bara problem.

Livet som är handlar till stor del om det som varit, och så är också de båda dockorna på scen placerade ovanpå en utrustning som påminner om 60- och 70-talens tv- och radioapparater. Och deras dialoger är inget annat än icke hörbart mummel, så för att förstå vad de säger måste jag se och läsa på skärmen bakom dem.

Det är i pratet händelserna sker och såväl Arne som Birgitta är förprogrammerade med ett stort antal repliker som hyfsat slumpartat poppar upp. Det innebär att ingen av de föreställningar som väntar är den andra lik. Skulle jag se ”Tillsammans för alltid” en gång till hade jag alltså fått följa en annan ordväxling och kanske också få vara med om en annan utveckling.

I den premiär jag följde från min fåtölj i den lika fullsatta som glesa salongen (max 6 personer i publiken var gång) gör tjafset att Arne och Birgitta aldrig kommer iväg på den där tillställningen de var bjudna till. De pratar med varandra men når inte varandra. I den sista akten är ämnet och tonläget annorlunda, då handlar det mer om deras relationer, tidigare tankar och svartsjuka.

Ibland dyker det upp högst oväntade ord, rappa repliker och galet roliga reaktioner. Vissa meningar återkommer. Bäst är sista akten, som blottar inre känslor och berör genom att ge plats åt drömmar som en gång lyft de båda huvudpersonerna.

Livet är till stor del vardag, vilket jag personligen uppskattar som den vardagskramare jag är, men i ”Tillsammans för alltid” finns det inte mycket vardagsglans. Arne och Birgitta fortsätter att bo ihop, men när deras gemensamma liv inte längre tycks göra dem rikare undrar jag varför. Borde vi inte lära oss mer för var dag som går? Är vi inte starkare tillsammans?

Jag kanske får återvända till dockteaterns källarlokal för att se om det finns något svar.