Värdigt när Elin Anna Labba skildrar ett mörkt kapitel i Sveriges historia
Far inte till havet
Författare: Elin Anna Labba
Förlag: Norstedts
Om något finns kan det tas. Gång på gång får människorna vid sjön lära sig det. Deras hem, deras seder, deras respekt för marken och allt som lever på den – inget av det är något värt när politiker och bolagsdirektörer fattar sina beslut. Sjön däms upp som ett led i att bygga ut vattenkraften, och när renskötarna återvänder till sitt sommarviste är det bara översta spetsen på kåtorna som sticker upp.
De senaste åren har allt fler författare med samiska rötter börjat foga nya bidrag till berättelsen om hur Sverige behandlat minoritetsgrupper. Rasbiologin, nomadskolorna, tvångsförflyttningarna, den språkliga och kulturella diskrimineringen … Tystnad har bytts mot vittnesbörd, och minnen som varit nedgrävda har lyfts upp igen. Elin Anna Labba är en del av denna utveckling tillsammans med Ann-Helén Laestadius, Pia Mariana Raattamaa Visén, Tina Harnesk och många fler.
I sin första bok, ”Herrarna satte oss hit”, samlade hon berättelser från människor som berörts av Bággojohtin (tvångsförflyttningar) när staten började reglera renarnas vandringar. Hennes nya bok är en roman, men bakgrunden är återigen en smärtsam, hård verklighet. Det är en apokalyps som beskrivs i bokens inledning när trettonåriga Ingá står med sin mamma och moster och ser ut över den dränkta byn. Samma sommar ska mamma Rádvná göra det förbjudna och börja bygga ett hus längre upp i slänten, dit vattnet ännu inte når.
Elin Anna Labba visade redan i sin första bok att hon hade gott handlag med orden, och i ”Far inte till havet” låter hon språket slå ut som blossande frostrosor över sidorna. Lika mycket övertygar hon med sin inlevelseförmåga när hon går tätt intill kvinnorna i texten och följer deras händers rörelser, ser det de ser när ljuset faller genom rökhålet i kåtan och förnimmer lukterna av allt som blöts och bryts ner. Hon följer också tingen, de få men viktiga som skapar mening och sammanhang genom alla flyttar.
””Far inte till havet” påminner om ett svart kapitel i Sveriges historia, och samtidigt också om dagens pågående klimatkatastrofer.”
Konkretiseringen blir ett sätt att rista in livet i minnet innan det försvinner. Människorna runt sjön strider för sin rätt att existera i en tillvaro där samhällsutvecklingen går fram som en ångvält och utplånar hela världar i sina spår. Inga protester hjälper mot överhetens vackra ord och tomma löften.
1923 var första gången som sjöarna vid Luleälven dämdes upp, 1972 var den sista. Elin Anna Labba har en stor, närmast övermäktig berättelse att förvalta, men hon bearbetar den med en varsamhet och värdighet som gör att delar av en sjunken värld åter blir synliga för oss. ”Far inte till havet” påminner om ett svart kapitel i Sveriges historia, och samtidigt också om dagens pågående klimatkatastrofer. I bokens sista stycke förklarar sjön själv varför den växer: ”De som vill mig stor kan inte sluta. / Aldrig har de kunnat det.”
