Verklighetens Brösarp skildras med hjärta

Österlens små samhällen och byar – mellan vilka hon förflyttat sig i sina romaner – är berättelsernas hörnstenar. De finns, på riktigt. Och de är precis så som hon skildrar – ja, speglar – dem. Till exempel Brösarp, huvudort i den nya romanen ”Tango i tabernaklet”. Gästgiveriet, kyrkan och Götes Allköp – allt finns i verkligheten liksom i fiktionens verklighet.

Det är autentiskt ner på gatunivå. Till och med Höjerensvägen, där Kerttu Mäkinen hyr ett litet nedgånget hus med trädgård och uthus, återfinns på kartan. (Det måste jag kolla på nätet men visst finns Höjerensvägen i Brösarp och jag blir inte förvånad om Kerttus hus också ligger där.)

Det börjar på Haväng, dit två äldre par – Hedvig och Axel, Selma och Otto, alla 70 plus – är på väg med Axel bakom ratten. De ska på årets första vårutflykt. Efter att bilen parkerats vid Skeppargårdens vandrarhem går de med kaffekorgen till sitt favoritställe. Bägge paren bor annars grannar i en glänta nära Bertilstorp.

Det fortsätter med Kerttu, som får kallas huvudperson. Åtminstone händer och sker det mesta kring – och tack vare – Kerttu. Hon har, står det, ”fart och framåtanda”. Hur finskan Kerttu hamnade i Brösarp är förresten en historia i sig: hon turnerade med en svärdslukare och efter ett uppträdande på Kiviks marknad… Resten får ni läsa själva.

Kerttu, blott 60 plus, städar nu på gästgivaregården och är aktiv i kyrkorådet. Hon skulle gärna vilja bli kyrkvaktmästare. Fler personer: Nils-Viktor, hennes granne, Johanna, kyrkorådets barska ordförande, Lisa, också i kyrkorådet, skild och ute efter en ny, fyra medlemmar i ett mc-gäng, Ola Magnusson, som säljer både ditt och datt och blir förtjust i Kerttu (och hon i honom så lite sex är det också!), Adar, flykting från Syrien som nu arbetar på flyktingboendet i Brösarp och blivande tangolärare, yngling med epatraktor, Bo Nilsson, ”ungkarl och glad för fruntimmer”, med flera.

I sin förra roman, ”Majken minröjare”, hade Karin Brunk Holmqvist infört en smärre deckartråd som drev på handlingen. Med ”Tango i tabernaklet” är hon tillbaks i sitt vanliga berättande: ingen handling med början och slut och inte mycket av berättartråd heller. Men det gör ingenting alls! För ändå händer det mycket, i det vardagliga och lilla och ibland lite större.

Något av allt: starroperation på Simrishamns lasarett, äldre män oroar sig för sjukdomar, kollektpengar försvinner, det knorras (också äldre män) över både utlänningar och unga slynglar, en tjock bunt pengar upphittas (och dessutom påsar med ett vitt pulver), Kerttu lyssnar på finske rockkungen Rauli ”Badding” Somerjoki och bjuder Ola på kalakukku och så avlider den gamle kyrkvaktmästaren.

Inte minst bestämmer sig Kerttu för att rusta upp sitt uthus. Hon döper det till Tabernaklet. Vad ska hon använda det till? Svaret anas redan i boktiteln: kurser i tango. Hon sätter upp en lapp på Götes Allköp/Ica för att bjuda in deltagare. Hur går det? Någon succé? Jo, får man allt säga när Ystads Allehanda kommer och gör reportage.

Upprepning: igenkänningsfaktorn är fortfarande 150 procent. Det som händer i romanen kunde ha hänt – och händer nog – i vilken småby som helst på Österlen (med omnejd). Den här gången gör Brunk Holmqvist också ett ställningstagande vad gäller flyktingmottagning. Men varsamt, höjer aldrig rösten utan skriver så där snällt och vänligt som alltid, varje romansida är fylld av kärlek till människorna. Ändå säger hon ifrån på skarpen, mellan raderna, genom att visa Kerttus handlingar.

Ingen – säger ingen – annan författare skriver mer i Fritiof Nilsson Piratens skånska anda än Karin Brunk Holmqvist! Detta var ett meddelande speciellt till Piratensällskapet inför utdelningen av nästa Piratenpris. Som Kerttu skulle ha tillagt: ”Perkele satan!”