Vilken nordisk litteratur har egentligen spelat någon roll ute i världen?

Helt nyligen slog Nationalmuseum i Köpenhamn upp portarna för en magnifik utställning om vikingatiden – och starkt intryck gjorde den vanligtvis slätstrukna museishopen som hade expanderat till ett formligt varuhus av vikingaprylar för varje ålder, intresse och smak. Vänner till mig i USA och Sydkorea intygar att universitetskurser om vikingakultur där är svindlande populära. Och så har vi förstås alla de nyproducerade filmerna, serierna och dokumentärprogrammen om vikingar, i ett överflöd som kan fylla dagar och kvällar även för oss som bara har kabelbolagens basutbud.

Att detta intresse har en lång förhistoria framgår av Robert Eggers storfilm ”The Northman”, som gick upp på biograferna i våras. Förr eller senare var det givet att Hollywood skulle upptäcka att världsdramatikens mest berömda pjäs bygger på en Nordic noir från medeltiden, nämligen vikingasagan om prins Amleth som står att läsa i ”Saxo Grammaticus Gesta Danorum” (”Danernas bedrifter”) från början av 1200-talet.

Om Shakespeare tog direkt intryck av Saxos version eller utgick från andra källor är omstritt, men film- och mediaindustrins allt skarpare fokus på vikingatidens kultur och berättelser är obestridligt. Samtidigt kännetecknas vikingaboomen av ihärdighet: den senaste internationella vågen har pågått i flera sekler.

Esaias Tegnérs diktcykel ”Frithiofs saga”, från 1825, som under drygt hundra år var obligatorisk läsning för svenska skolbarn, läses nu mest för sitt litteraturhistoriska intresse – som dock är remarkabelt. Bara i Tyskland hade mer än ett dussin översättningar utkommit i slutet av 1800-talet. Richard Wagner hade naturligtvis ett ex av ”Frithiofs saga” i bokhyllan hemma i Bayreuth.

Det kanske mest synbarliga beviset på diktens framgångar i Tyskland var att Vilhelm II under en av sina utflykter till den nordiska vildmarken fann på att uppföra en kolossal staty av Frithiof i Sognefjorden, Norge, vilket skedde 1912. Den är 22 meter hög och problematisk, denna staty, och framstår i efterhand som ett kulturellt brohuvud inför invasionen den 9 april 1940. Kaiser Wilhelm grundade sin Frithiofkult direkt på läsning av Tegnér, inte på den medeltida fornaldarsaga denne utgått från. Sognefjordens Frithiofstaty är uppenbart utformad som en tysk viking, och kunde gott ha monterats ner efter 1945.

Även i den engelskspråkiga kulturen satte ”Frithiofs saga” mäktiga internationella avtryck, med ett tiotal översättningar att tillgå i slutet av 1800-talet. Vid samma tid delades stora upplagor av ”Frithiofs saga” ut i USA, både i engelsk översättning och på svenska, som pronordisk uppbyggelselitteratur i den pågående kampen om vilka immigrerade folkslag som ansågs dugligast i unionen. Det var inte Columbus utan Leif Eriksson som hade upptäckt Amerika.

”Frithiofs saga” uppfyller varje krav på väsentlig, internationell betydelse. Diktcykeln ingår i den första vågen av inflytelserik nordisk litteraturexport. När litteraturforskaren David Damrosch besvarar frågan ”What Is World Literature?” i en berömd studie med den titeln utgår han från ett avgörande kriterium som matchar fint med Tegnérs succébok: världslitteraturen består av verk som vinner på att översättas, som växer i betydelse i målkulturerna dit de överförs.

Nordiska humanister har på senare år intresserat sig allt mer för den inhemska litteraturens spridning i världen. En viktig impuls är de vidgade perspektiv som vår tids världslitteraturforskning erbjuder, en växande insikt både om vad det innebär i stort att litteraturen som skrivs här ingår i ett sammanhängande globalt system och att kunniga kollegor utanför Norden har åtskilligt att bidra med.

Forskning och utbildning i Scandinavian Studies bedrivs för närvarande vid 250 lärosäten runtom i världen. För att främja kontakterna mellan fältets forskarnätverk inom och utanför Norden, var vi ett gäng litteratur-, film- och språkforskare som startade Centre for Scandinavian Studies vid Lunds universitet 2010, i nära samarbete med kollegor i Köpenhamn – och snart nog med allt fler skandinavister i Europa, USA och Asien.

Regelbundet arrangerar vi forskarmöten om områden där nordisk kultur har gjort internationellt avtryck – nyligen en fyradagarskonferens om nordisk humor i världen, i våras ett symposium om hur nordisk design blev ett globalt begrepp. Under de närmaste åren väntar evenemang i Lund om andra områden där nordisk kultur har gjort sig gällande, som fredsarbete, välfärdsstaten, barnkultur och fri kärlek. Grunden för vår verksamhet förblir samarbetet med kollegorna på plats utanför Norden.

De flesta som studerar den nordiska litteraturens betydelse i världen delar en dubbel erfarenhet, dels om spektakulära skillnader i vilka författare och verk som fått genomslag där borta och här hemma, dels att litteraturens kraft är långt större än somliga är beredda att inse – som följande två exempel ska visa.

CSS arrangerade 2015 en konferens i London om Carl Bernhard Wadström, född i Norrköping 1754 och död i Paris 1798, vars livsbana ändrades efter en resa i Gustaf III:s tjänst till slavhandelsregionen i Västafrika. Hans digra vidräkning med slavhandeln i ”Essay on Colonization”, utgiven i London 1794–95, bidrog till en av mänsklighetens stora vändpunkter, opinionsskiftningen i slutet av 1700-talet, då man i flera europeiska länder kom att uppfatta slavhandel som oacceptabel. Boken lästes av Storbritanniens parlamentariker, Napoleon Bonaparte och skalder som S.T. Coleridge. I vårt land är det numera nästan ingen som känner till hans existens.

Omvänt förhåller det sig som bekant med Carl Michael Bellman, som dock har sjungits sparsamt utanför Sveriges och Danmarks gränser. Ett spännande undantag erbjuder Tjuvasjien, en liten rysk delrepublik vid Volga. Där träffas man och sjunger Bellman i tjuvasjisk översättning – och har dryckeslag. Bakgrunden är den tjuvisjiske poeten Gennadij Ajgi långa vistelse i Sverige, där han fick höra Bellman i Fred Åkerströms tappning.

Vid hemkomsten lyckades Ajgi utverka det tjuvasjiska utbildningsministeriets stöd för en översättningsvolym, som i stor upplaga beställdes till landets skolor. När myndigheterna omsider blev medvetna om visornas osedliga innehåll så ströks boken från läroplanens lista över ”rekommenderad läsning”. Men vid det här laget hade Fredmans epistlar och visor redan nått ut till en bred tjuvasjisk publik, som enligt tillgängliga rapporter fortsätter att umgås och skåla med Bellmans hjälp.

Den nordiska litteraturens stora genombrottsperiod inom världslitteraturen infaller i slutet av 1800-talet och en bit in på nästa sekel, inom den strömning som i Danmark kallas Det moderne gennembrud. Dess odiskutable frontfigur Georg Brandes var länge världens mest inflytelserike litteraturkritiker, och hans verk fanns tillgängliga på samtliga europeiska kulturspråk. Författarna i denna rätt heterogena nordiska våg av internationell spridning, som J.P. Jacobsen, Henrik Ibsen, August Strindberg, Knut Hamsun och Selma Lagerlöf, vann snabbt terräng i världslitteraturen som de senare har behållit.

I undersökningar av det hastigt uppflammande intresset för Norden i Paris på 1880-talet har exempelvis den danske litteraturforskaren Torben Jelsbak visat, att det drastiskt stegrade antalet artiklar i de tongivande franska publikationerna om Skandinavien nästan uteslutande byggde på fransmännens läsning av nordisk skönlitteratur.

Genombrottslitteraturens framgång var global. Den inflytelserike kinesiske författaren Lu Xun var en stor beundrare av Brandes, Ibsen och Strindberg, vars skrifter han hade kommit i kontakt med under sin studietid – i Japan. I ett kontroversiellt föredrag diskuterade Lu Xun 1923 den kinesiska kvinnans frigörelse med hänvisning till Ibsens ”Et Dukkehjem”. Jiang Qing, ledare de facto för Kina under 1970-talet, Mao Zedongs hustru och från början skådespelerska, fick ett avgörande politiskt uppvaknande genom att spela Nora i ”Et Dukkehjem” på 1930-talet. Noras militanta kompromisslöshet gjorde hon sedan till sin politiska hållning. Under flera decennier var ordet för ”feminism” i Kina ”noraism”.

Till bilden av hur nordisk litteratur tar plats i världslitteratur kring det förra sekelskiftet hör förstås även Nobelpriset i litteratur, som började delas ut 1901. I vår tids globala kulturperspektiv bör det förvåna att ungefär var nionde nobelpristagare i litteratur kommer från Norden. Svenska Akademien har onekligen bidragit till att reglera världslitteraturen i regionalchauvinistisk favör.

Fem litteraturforskare i Göteborg – Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Gunilla Hermansson, Yvonne Leffler och Birgitta Johansson Lindh – har nyligen i ”Swedish Women’s Writing on Export” publicerat grundforskning om hur kvinnliga svenska 1800-talsförfattare nått stor spridning på olika håll i Europa och Amerika. Fredrika Bremers position som internationell celebritet kände vi redan till, men att Emilie Flygare-Carlén, Marie Schwartz och Anne Charlotte Leffler nått betydande framgångar i översättning var okänt.

Med detta bidrag från forskargruppen i Göteborg fogas också realistisk romankonst till de övergripande historiska sammanhang där så olika företeelser som den romantiska vikingakulturen, genombrottsradikalismen och Nobelpriset har bidragit till att forma världslitteraturen.

Här öppnar sig perspektiven mot den nordiska barnlitteraturens världslitterära betydelse, från H.C. Andersen till Tove Jansson, Astrid Lindgren och återigen Selma Lagerlöf, vars ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”, översatt till drygt 80 språk, utsågs till en av 1900-talets mest inflytelserika böcker av tidningen Le Monde vid millennieskiftet. Men det får bli en annan historia.

Av: Anders Mortensen