Wera von Essen bjuder in läsaren i skrivprocessen i ännu en tankeväckande dagbok
En emigrants dagbok
Författare: Wera von Essen
Förlag: Polaris
”2022, 1/1. Att komma fram, det var märkligt hur hemma jag genast kände mig. Hur bekant allting är. Hur alla dofter finns i mig. Levda. Sopor, smuts, en plötslig, gudomlig fräschör av något, träd, utslagna blommor. Fukten som ramar in allt.”
För sex år sedan debuterade Wera von Essen med ”En debutants dagbok”, där hon i jagform skrev om sin vardag som aspirerande författare: ekonomisk utsatthet, frustrerande refuseringar och ständig intellektuell självrannsakan. Boken belönades med Borås Tidnings Debutantpris – ett lyckligt slut, eller i varje fall ett nytt kapitel.
”Kluvenheten inför skrivandet är ständigt närvarande. Att läsa Wera von Essen är att skåda djupt in i den snåriga process som är både övermod och självförakt, rus och leda.”
”En emigrants dagbok” är hennes återkomst till dagboksformen, efter två kortare verk med fiktivt anslag. Boken sträcker sig från 2021 till 2023 och följer jaget genom pandemitider och politiska ödesval, från Sverige till Brasilien och hem igen, genom förälskelser och uppbrott, ut och in i tankeutbyten om tro, skapande och människovarande. Kluvenheten inför skrivandet är ständigt närvarande. Att läsa Wera von Essen är att skåda djupt in i den snåriga process som är både övermod och självförakt, rus och leda. ”Jag måste skriva” och ”Jag vill inte skriva”. Även autofiktionens inneboende frågor tränger sig på: Vad får/bör man skriva? Författaren biktar villigt en och annan självutlämnande passus som hon ångrar, men tycks inte tveka att rada upp nya.
Hur sann Wera von Essens berättelse är vet bara hon själv. De osorterade textmassorna, utan styckeindelning eller logiska övergångar, signalerar äkthet men skulle också kunna vara medvetet formklippta. (”Jag censurerar. Tro ingenting annat”, skrev hon i debuten.) För läsupplevelsen spelar det ingen roll. Texten bärs av en ovisshet som inte är litterärt fabricerad eller friserad, just för att berättarjaget saknar facit. Läsaren befinner sig i en pågående handlingsbåge, inte i ett låst rum där författaren väljer vilka utgångar som ska vara spärrade.
””En emigrants dagbok” bråkar hela tiden med synen på litteraturen, vad den är eller borde vara.”
”En emigrants dagbok” bråkar hela tiden med synen på litteraturen, vad den är eller borde vara. Wera von Essen vittnar om viljan att skriva utan berättelse, skriva något som inte kan bedömas som ett ”bygge”, lyckat eller misslyckat. ”Litteratur är mer än så”, menar hon, ”ett rent umgänge om man så vill.” Kanske är just ”umgänge” ett bra ord för den relation hon upprättar till sin läsare. Annars blir det svårt att förklara det paradoxala i att hennes text är så inbjudande, trots att den stundtals känns både intern och privat. De lite nedlåtande omdömena om andra människor och deras verk, de oundvikliga upprepningarna, det konsekventa hopbuntandet av det heligaste respektive mest banala i tillvaron – sådant hör till den valda formens baksidor. Temperamentet, den själsliga och intellektuella rastlösheten, är samtidigt det som får texten att andas.
Det jag säkert kan säga är att Wera von Essens text påverkar mig, att den får mig att båda tänka och känna.
