Katarina Erlingson: Äldre behöver ett boende med guldkant
Att bli äldre är något som många fasar för, samtidigt som det är en förutsättning för att fortsätta leva. Man blir långsammare, får krämpor och kanske kroniska sjukdomar, men vill förstås fortsätta ha ett bra liv. Oavsett ålder är socialt sammanhang, god mat, familj och en bra bostad viktigt.
Vid en viss punkt klarar man inte sig själv längre och då behöver kommunen träda in med välfärdstjänster. Östra Göinge kommun har nyligen diskuterat Det Goda åldrandet på sitt senaste möte med kommunfullmäktige. Det goda åldrandet är den floskelaktiga rubriken på ett arbete som Östra Göinge har ägnat sig åt i en tillfällig beredning. Slutrapporten presenterades för ett par år sedan, men arbetet är förstås ständigt pågående. Särskilt som andelen äldre i Östra Göinge blir allt större, och därför måste kommunen vara förberedd på hur den ska kunna uppfylla den välfärd som är lagstadgad.
Det blir gärna ett romantiskt skimmer när folk tänker på gamla tiders ålderdomshem, men det är lätt att glömma att vi då inte levde lika länge och att övrig välfärd inte var lika utbyggd som i dag. Tanken kan gnaga att de äldre blivit förfördelade i takt med att barnomsorg och annan omsorg byggts ut och därmed tar mer utrymme av kommunernas resurser. För i dag är det inte bara att lyfta luren och be om en plats på ett ålderdomshem. Nej, någon handläggare på kommunen ska först pröva om du behöver det, det är inte upp till dig själv att avgöra.
Dessutom finns det inga klassiska ålderdomshem längre. De flesta tvingas bo kvar hemma i villan eller lägenheten, antingen de vill eller inte. Hemtjänsten kan komma flera gånger om dagen, och hjälpa till med allt från mat till personlig hygien och städning. Det blir ändå billigare än om kommunen tvingas skaffa fram en plats på särskilt boende.
”De flesta tvingas bo kvar hemma i villan eller lägenheten, antingen de vill eller inte.”
I Östra Göinge, såväl som i alla andra kommuner, måste de äldre klara sig själva så långt det är möjligt, för kommunen har helt enkelt inte resurser att låta alla äldre som så önskar flytta hemifrån. De allra flesta vill stanna kvar hemma så länge det bara går, sannolikt för att det okända skrämmer. Vissa klamrar sig fast med hjälp av anhöriga som ställer upp, för man har en bild av att hemma är bäst.
Hade det funnits tillräckligt med olika typer av bostäder som man själv kunde välja efter kroppslig förmåga och sociala behov hade det inte behövt gå så långt att de särskilda boendena blir den sista anhalten innan den slutgiltiga. Det är lätt att som kommunpolitiker vara fast i det som redan finns och tro att man vet vad som är bäst för kommunens äldre.
De äldre skulle antagligen mer än gärna flytta ifrån villan eller lägenheten om det fanns möjlighet till en bostad tillsammans med andra. Som studentkorridorer fast för äldre, där man kan umgås i köket eller i vardagsrummet. Där man rentav kan blanda unga och gamla i samma boende.
SällBo i Helsingborg är ett utmärkt exempel som borde spridas. Där bor äldre, studenter och ensamkommande flyktingbarn i egna lägenheter men med gemensamma lokaler att umgås i. Det är inskrivet i kontraktet att man måste umgås med de andra minst två timmar i veckan. Konceptet borde kunna fungera i vilken kommun som helst. Flyttkedjan som blir följden när äldre säljer sitt hus eller flyttar från lägenheten blir en positiv bieffekt som gynnar hela kommunen.
