Anders Gustafsson: Anders Gustafsson: Om det inte är kvinnor som föder barn, vem gör det då?
I ett tidevarv när snart sagt allt blivit tröttsamt politiskt har språket blivit ett politiskt minfält. I finkänslighetens namn gäller det att hålla tungan rätt i mun för att inte häda, förlåt, kränka.
Ett uppseendeväckande exempel har framkommit i den omständliga debatten om Kajsa Ekis Ekmans senaste bok, ”Om könets existens”. Språkgruppen för 1177 Vårdguiden rekommenderar att ordet kvinna bör undvikas i texter på sajten. Svart på vitt kan man läsa i de språkliga riktlinjerna på 1177.se ”Kvinna – undvik” och under den rubriken ges språkliga tips om hur ”problemet” kan lösas. Inom parentes det som bör undvikas:
”Exempel: En del (kvinnor) som har haft ätstörningar får återfall under graviditeten. Många (kvinnor) är oroliga inför en förlossning. Varje år får närmare 10 000 (män) personer i Sverige prostatacancer.”
”Anser inte de språkansvariga på Vårdguiden att kvinnor finns? Och om de finns, varför ska det faktum att det är kvinnor (med kvinnokropp) som föder barn gömmas undan?”
Språkgruppen på Vårdguiden verkar dock vara medveten om att denna normkritiska språkliga renlärighet inte alltid kan efterlevas: ”Det kan hända att det blir för obegripligt att ta bort ord som man eller kvinna i vissa texter.” Det är dock ingen fara eftersom man då kan länka till en ”varning” (disclaimer) som förklarar vad som avses med ordet kvinna: ”När vi skriver ordet kvinna används ordet för att beskriva någon som har det som brukar anses som en kvinnokropp."
Brukar anses? Anser inte de språkansvariga på Vårdguiden att kvinnor finns? Och om de finns, varför ska det faktum att det är kvinnor (med kvinnokropp) som föder barn gömmas undan?
I Sverige finns inte längre någon blasfemilag. Fram till 1970 fanns ett skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid, vilken ersatt den tidigare lagen mot hädelse. Lustigt nog har vi aldrig varit så ängsliga kring hur saker och ting uttrycks som nu.
Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet, varnande i fjol för att de allt högre kraven på språklig politisk korrekthet utgör ett demokratiskt problem: att vanliga människor inte ger uttryck för sin åsikt i rädsla för att använda fel ord och därmed riskerar att stämplas som cynisk, sexistisk, homofob, misogyn, rasistisk etcetera.
En annan sida av myntet med den moderna språkrenlärigheten är att politiska diskussioner om ett samhällsproblem snabbt glider över till att handla om vilka ord som (felaktigt) använts – medan det grundläggande problemet lämnas därhän. Ur detta föds en misstro mot och frustration över det offentliga samtalet och det politiska systemet.
Det politiska nyspråket frammanas av en vilja av inkludering, men sanningen ligger nog närmre att det leder till exkludering och förvirring.
Anders Gustafsson är ledarskribent
