Petter Birgersson: Anderssons trovärdighet på spel i El-Haj-affären
Veckan har bjudit på mycket uppmärksamhet för landets statsminister. Ulf Kristersson fick snabbt kritik från de stora drakarnas politiska analytiker. Alex Schulman i Dagens Nyheter konstaterade: ”Det är en gästlista som man annars bara ser när man firar kungligheter – på 1700-talet. Det är på Ludvig XIV:s nivå.” Jonna Simma i Aftonbladet anslöt sig: ”Att Ulf Kristersson i det här läget bjuder in till överdådig fest – på skattebetalarnas bekostnad dessutom – är som en parodi på överklassens världsfrånvändhet.”
Ulf Kristersson bjöd mycket riktigt in en stor mängd människor från olika delar av samhället. Och bjöd på alkoholfri cider, snittar och engelsk konfekt. Om Ludvig tittade ner – eller upp? – på Kristerssons fest lär han ha skakat på huvudet åt den moderna tidens makthavare simpla festande på undersåtarnas bekostnad.
Ulf Kristersson stora vinst i veckan var dock att Turkiets parlament klubbade och president Recep Tayyip Erdogan signerade godkännandet av Sverige som medlem i Nato. Det är en signatur som har kostat och Kristersson har fått helt befogad kritik för att ha tänjt på gränsen för vad som är rimligt att förhandla med Erdogan om. Men nu är steget taget. Det betyder mycket för Europas säkerhet och ökar påtagligt möjligheterna till snabb integration av försvaret i Östersjöregionen. Nu finns inget viktigare än att Europa fullt ut stödjer Ukraina och ser till att öka den egna motståndskraften. Beroendet av USA är en svaghet.
Ungern då? Jo, det återstår, men det är nu Viktor Orbán som är under press. Det perspektivet är lätt att glömma bort. Men han står nu ensam kvar och priset för att isolera sig från det fria Europa kommer att bli alldeles för högt för Ungern.
Oppositionsledaren Magdalena Andersson har haft en vecka mer i skymundan. Hennes partikamrat Jamal El-Haj har hamnat desto mer i fokus. En intervju i SVT var tänkt att förklara varför El-Haj deltagit på den konferens som hans parti avrått honom från att medverka på grund av oroande Hamaskopplingar.
El-Hajs förklaringar om att han inte kände till konferensordförande Amin Abu Rashids koppling till Hamas övertygade inte. Rashid greps i juni Nederländerna, misstänkt för terrorfinansiering (Expressen 23 juni).
Inte heller förklaringarna till att El-Haj struntat i Socialdemokraternas avrådan från att delta i konferensen övertygade, en av dem var att El-Haj bor väldigt nära den plats där den arrangerades. El-Haj påstod i direktsändning att Rashid var en ny bekantskap för honom, som han träffat första gången i februari samma år. På sociala medier visas dock bilder där de två vistas tillsammans på tidigare tillställningar, och som läget är faller bevisbördan allt tyngre på El-Haj att visa att hans ord om den nyfunna bekantskapen är korrekta.
Fokus har legat väldigt mycket på El-Hajs agerande. Men frågan är snarare vad det hela betyder för Magdalena Andersson. Oppositionsledaren gick i riksdagen i god för sin partikollega i ett känslosamt svar till Ulf Kristersson, gällande just Hamaskopplingar och El-Haj. ”Hur kan du göra så här?” frågade Andersson och hävdade att El-Haj ägnat sitt liv åt att bekämpa Hamas. Det replikskiftet fick mycket uppmärksamhet på grund av Anderssons felsägning gällande El-Hajs namn. Men viktigare var att hon ställde sig bakom sin partikamrat så tydligt och att anklagelserna som riktades mot honom var helt ogrundade och illasinnade.
Det gjorde Andersson trots att El-Haj gått emot partiets rekommendation och trots att partiet uppmanade El-Haj att lämna sin post som suppleant i utrikesutskottet, något El-Haj gjorde under protest. På Facebook förklarade El-Haj, som då inte gav några intervjuer: ”Jag beklagar att mitt parti väljer att vika sig för trycket utifrån.” (SVT 31/5 23)
När El-Hajs nära relation till Amin Abu Rashid presenterades för Mikael Damberg (S) i SVT 30 minuter, genom en bild från konferensen där de två omfamnade varandra. Damberg förklarade då att det ”är besvärande” men sköt snabbt över fokus på oppositionen. Men den senaste veckan har tydligt visat att den stora frågan snarare gäller Magdalena Anderssons omdöme när hon så entydigt gick i god för El-Haj – trots att hennes eget parti redan tidigare dragit slutsatser om konferensen och dess arrangör. Hur klokt var det?
