Åter till borgerligheten
Liberalerna är ett parti som är så aktivt intresserat av sitt eget inre liv att ingen väljare längre orkar lyssna på ältandet, än mindre vill lägga ner tid på att försöka förstå vad partiet egentligen vill. De väljare som har någon form av intresse kvar för Liberalerna har som regel en önskan: att ta med det tillbaka in i en borgerlig gemenskap.
Svend Dahl är tidigare chef för Liberala Nyhetsbyrån, numera chefredaktör för Timbros nättidskrift Smedjan, skriver just om detta fenomen i en färsk artikel ”Liberalerna hör hemma till höger” med orden: ”Mycket talar för att Liberalernas enda chans att överleva som politisk kraft över nästa val ligger i att väcka liv i den väljarpotential som finns högerut genom att göra klart att en röst på Liberalerna är en röst på Ulf Kristersson som statsminister. Frågan är bara om partiliberalerna själva kommer att kunna förlika sig med tanken att de är aktiva i ett parti som hör hemma till höger.”
Det händer titt som tätt att det efterlyses visioner, berättelser och rentav ”Det stora liberala projektet”. Men en liberal eller konservativ hållning – i svensk tappning och politisk miljö förenklat ”borgerlighet” – har som regel inte stora centralstyrda projekt som utgångspunkt. Det är helt andra ismer som ser den typen av samhällsomvandlingar framför sig. Det är möjligen en borgerlig brist när det kommer till att kommunicera enkla budskap.
Men borgerlighetens mening är inte att tala om exakt hur Sverige ska se ut där borta, om fyra år, om ett decennium eller om ett halvt sekel. Det är snarare att göra det möjligt för medborgarna att forma sina liv och samhället efter egna huvuden. Det är inte alls med nödvändighet en individuell, egoistisk, materialistisk resa utan handlar om att livets värde formas bäst hos dem det närmast berör: medborgarna. Att det kräver en stark stat som ägnar sig åt väsentligheter är däremot borgerlighetens utgångspunkt. I det är gemenskapen mellan Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna i grunden stor. De sakpolitiska skillnaderna är små, även om betoningen varierar och de historiska arven ser olika ut.
De tre partierna måste ha självförtroende nog att utgöra en kraftfull opposition med målet att växa av egen kraft, en mittenhöger som utgör alternativet till socialdemokratin och dess maktinnehav. Ingen kan förneka att denna borgerlighet måste förhålla sig till Sverigedemokraterna, och ingen kan rimligen se ett sådant maktinnehav efter 2022 där SD kommer att ha inflytande i kraft av sin storlek. Den storleken – SD är från Jimmie Åkesson och hans studentpolares tid och framåt ett politiskt entreprenörsprojekt – är ett mått på övriga partiers misslyckande och historiska passivitet i angelägna frågor.
Vill borgerligheten ha en position som regeringsinnehavare eller regeringsalternativ måste den bygga på en allians där L ansluter sig till M och KD. Ska man vara lite högtidlig är det rentav en demokratiskt viktig roll att ta på sig. Att försöka klistra ihop M, KD och SD till en tät enhet är både passivt och splittrande för borgerligheten.
Det saknas inte uppdrag för en ny regering. Onekligen finns det behov av att både återupprätta, säkra och förstärka grundläggande trygghet och samhällsfunktioner. Det är ingen tillfällighet att boklådorna numera fylls av böcker som skildrar verklig kriminalitet i Sverige, snarare än fiktion. Det är Johanna Lernebys ”Familjen”, det är Lasse Wierups ”Gangsterparadiset” och Joakim Palmkvists ”Den undre världen”. Alla beskriver de grov brottslighet, med varierande struktur och geografi. Ledarsidan återkommer till dem i en kommande text.
Här är uppenbart att en rejäl cocktail behövs, med skarpa integrationsåtgärder där det står klart för att alla att bidrag inte är en försörjningsutgångspunkt för friska människor, och slut på finansiering av obskyra organisationer med dubbla agendor. En invandringspolitik som inte bygger på någon idealbild om hur det borde fungera utan på hur samhället faktiskt påverkas är nödvändig.
Borgerligheten har länge varit fokuserad på skatter, vilket absolut i hög grad har varit bra. Att rensa undan de värsta tillväxthindren och att förstå att konfiskerande skatter sänker människors trygghet och frihet är en självklarhet. Men istället för en massa småpill med avdragskonstruktioner bör skattesystemet präglas av logik och enkelhet. Och en borgerlig regering bör koncentrera sig på utgiftssidan. Skattemedlen måste prioriteras till trafikinfrastruktur, försvar, utbildning som leder till arbete och forskning inom framtidsnäringar. Den slösande Sidafinansieringen måste skruvas åt rejält och koncentreras till nödbistånd och annat där den bevisade nyttan är hög och risken för korruption låg. Myndighetsfloran med en mängd uppfostrande ambition i stora byråkratier kan kapas rejält.
Den nordiska gemenskapen måste byggas starkare på alla fronter. Det borde också vara i centrum för en omstartad borgerlig offensiv. Den är möjligen inte direkt publikfriande, men likväl en angelägenhet för ekonomi, säkerhet och arbetsmarknad.
En seriös borgerlighet kan klara av att vända den negativa utvecklingen inom de svåra områdena utan att tappa fokus från att utveckla Sverige till en ledande nation inom en rad näringar. Kraften är stor, flera bolag inom medicinsektorn gjort genombrott eller är på väg att göra genombrott som gör att Sverige kan få bolag som kan komma att mäta sig med några av de danska framgångssagorna på området. I flera andra näringar är Sverige och Norden också väl positionerade.
Borgerligheten vet att staten och det offentliga kan stå för delar av den bas som gör det möjligt, men att själva styrningen och finansieringen av näringslivet måste vara fritt.
Finns det ett borgerligt, liberalt om man vill, projekt så ligger det någonstans där.
