Malin Lernfelt: Att skrika högst är inte demokrati
När statsminister Ulf Kristersson (M) i början av april var inbjuden till studentafton i Lund hann han knappt öppna munnen innan han avbröts av en aktivist som överröstade det samtal som pågick på scenen och ropade att “33 000 människor har mördats i Gaza. Ni är medskyldiga till folkmord”. Kvinnan leddes ut men fortsatte att skandera. Knappt hade dörren stängts bakom henne innan en annan aktivist höjde sin röst. “Enligt klimatpolitiska rådet ökar ni utsläppen. Hur vågar du tala till studenter, när du förstör vår framtid”, ropade personen. Även han leddes ut.
Under kvällen uppstod det gång på gång situationer då individer som var kritiska mot statsministern reste sig och började gapa. Att Ulf Kristersson påtalade att han gärna svarade på frågor om såväl klimatet som situationen i Mellanöstern, men under ordnade former tycktes inte hjälpa. Inte heller att moderatorn Ida Ölmedal, tillträdande kulturchef på Svenska Dagbladet, underströk både att det skulle komma kritiska frågor under samtalet – vilket det gjorde – och att det i slutet skulle finnas utrymme för publikfrågor. Aktivisterna ansåg att de hade rätt att förstöra.
”Yttrandefrihet innebär en rätt att tycka och uttrycka vad man vill. Men inte alltid eller i alla sammanhang.”
Att det är självklart att man inte bör uppföra sig som gaphalsarna gjorde torde varje vuxen människa vara medveten om. Det är att fördärva för alla som kommit för att lyssna på Kristersson. Det är också att visa bristande respekt för det demokratiska samtalet. Yttrandefrihet innebär en rätt att tycka och uttrycka vad man vill. Men inte alltid eller i alla sammanhang. Det ger till exempel inte aktivister rätt att försöka överrösta en person som är inbjuden till ett publikt samtal.
Märkligt nog finns det de som tycker att det som skedde på studentafton i Lund är helt i sin ordning, till och med hoppfullt. Som kallar det “ett steg mot fascism” att ifrågasätta aktivister som försöker överrösta politiker.
På Sydsvenskans debattsida skriver 50 forskare från Lunds universitet att ”studenternas aktivism, mobilisering och motstånd visar en hoppfull strävan mot en mer djupgående form av demokrati” (Sydsvenskan 22/4). Vad betyder det ens?
“En mer djupgående form av demokrati” låter som något som skulle kunna härröra från DDR eller Orwells 1984. Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka och demokrati är fascism?
Demokrati är i dessa forskares ögon alltså inte folkvalda politiker, respektfulla samtal och att man möter varandras argument och åsikter med öppenhet och intresse, utan att störa, överrösta och överskölja människor med andra perspektiv med anklagelser och invektiv?
Det faktum att de människor som ställer sig bakom en sådan demokratisyn är intellektuella, forskare med fina titlar som doktorer, docenter och professorer gör det hela än mer sorgligt. Är det någonstans tanken måste hållas högre än den barnsliga ryggradsreflexen att skrika högst och anklaga meningsmotståndare för hemskheter, är det på landets universitet och högskolor. Bland personer som ska vara förebilder för den uppväxande generationen akademiker.
Det saknas varken plattformar eller forum för den som är kritisk mot Ulf Kristersson, regeringen, förd klimatpolitik eller Sveriges agerande i relation till kriget i Mellanöstern att ta i från tårna. Men på studentafton i Lund och liknande tillfällen måste man som demokrat kunna hålla sig tills man får ordet.
