Beredskapen bortom Nato
Med Sverigedemokraternas stöd skapas en ny majoritet i riksdagens försvars- och utrikesutskott som ställer sig bakom att införa en ”Natooption” i Sveriges säkerhetspolitiska linje. SD:s försvarspolitiske talesman Roger Richtoff säger dock till SVT att det inte handlar om någon ändring i partiets inställning till Natomedlemskap: ”Vi strävar efter att på sikt ingå ett försvarsförbund med Finland, vi ser det här som ett naturligt sätt att ta ett steg mot ett sådant försvarsförbund. Vi har alltså inte på något sätt ändrat vår uppfattning i frågan om medlemskap i Nato.”, säger han till SVT.
Det hela kan te sig en smula förvirrande. Det är delvis en anpassning från SD för att bli accepterat som regeringsunderlag till en regering under moderatledaren Ulf Kristersson. Det är ett av flera steg längs vägen, sedan tidigare har SD exempelvis svängt om kravet på utträde ur EU (SVT 6/2 2019).
Men den egentliga betydelsen av riksdagsmajoritetens nya formulering om Natofrågan – som Martin Tunström, politisk chefredaktör på Barometern, noterar i en god analys – är snarare en utsträckt hand mot Socialdemokraterna. Genom att tala om en option i stället för att kräva medlemskap blir det möjligt att få med sig Socialdemokraterna på ett nytt förhållningssätt till Nato. Utan att Socialdemokraterna är med på linjen kommer ändå aldrig ett Natomedlemskap att bli aktuellt.
Nu har Sverige sedan länge i praktiken anpassat sig efter Nato. De nya satsningarna på regementen i mellersta Sverige är bara logiska ur Natoperspektiv. Som egen försvarsmakt har Sverige mycket litet att sätta emot om en konflikt med start i Baltikum, Vitryssland eller i ett annat närområde skulle sprida sig till Finland och Sverige. Tiden med Donald Trump som president i USA har visat att det finns en inbyggd skörhet också i att lägga all tillit till Nato. Därför är ett fortsatt svenskt formellt närmande till Nato inte den självklara säkerhetsgaranti det en gång skulle ha varit. Svensk säkerhet kommer alldeles oavsett i hög grad att hänga på solidaritet inom Norden och från EU.
Men säkerhetspolitiken har fler aspekter. Kriserna kan komma i många olika former, vilket coronapandemin är ett exempel på. Med senhöstens snabba uppgång av covidsjuka har åter sjukvården och intensivvårdsavdelningarna pressats upp mot sin gräns. Från Region Stockholm rapporteras att 99 procent av intensivvårdsplatserna är belagda. (DN 9/12) I Skåne har smittspridningen accelererat och även här märks det på allvar i vården. Det är redan hårt pressad vårdpersonal som åter ställs inför en extrem situation.
Coronapandemin kan inte bara användas för att peka på brister i äldreomsorg och i vården. Den kan också tjäna som exempel på hur väl eller illa den svenska modellen fungerar. Den som inbillade sig att svenska expertmyndigheter var världens vassaste i analys och kommunikation kan konstatera att det snarare har handlat om en uppblåst självbild. Regeringen var länge passiv och har inte heller tagit på sig något egentligt ansvar för bristande styrning. I stället har det handlat om att peka finger på regionerna.
Beredskapen för denna enskilda kris var inte tillräckligt stark. Då är det lätt att förstå hur det hade sett ut om den inträffat samtidigt med en annan kris. Låt säga en större flyktingtillströmning som 2015, en omfattande naturkatastrof som stormen Gudrun, en terroristattack som på Drottninggatan i Stockholm, en utslagning av strömförsörjningen över ett storstadsområde, en större fartygskatastrof som Estonia, en militär konflikt i ett närområde eller någon annan form av samhällsstörning. Flera samtidiga större eller mindre kriser är inget osannolikt scenario. Om någon ondsint regim eller annan fiende vill Sverige illa kan dessutom en pågående kris bjuda på ett tillfälle att störa på ett annat sätt.
Om coronakrisen i efterhand ska användas till en konstruktiv analys, kan den handla om detta. Ett litet land måste ha starka allierade, men också utnyttja sina resurser väl så att de kan användas för att hantera olika typer av kriser som går i varandra. Natomedlemskap, eller ”Natooption”, är i det perspektivet en mindre del i det svenska beredskapsbygget.
