Bo Pellnäs: Den som gapar över mycket…

När jag en gång skrev om Balkan, karakteriserade jag serberna med den franske diplomaten Talleyrands omdöme om kungahuset Bourbon: ”De hava ingenting lärt och ingenting glömt”. Det speglade väl serbernas mentalitet. De var pålästa, nästan förlästa, på sin historia och inga oförrätter tilläts falla i glömska. Men några erfarenheter av motgångar och förluster drog man aldrig.

Nu är frågan om Talleyrands ord även beskriver ryssarnas och president Putins agerande i Syrien den senaste tiden. Att man inte har glömt Sovjetväldets storhetstid och dess glansdagar står klart. Om de förmår analysera sammanbrottets orsaker är mer tveksamt. Sovjets fall berodde på människornas dröm om ett bättre liv med större personlig frihet, men hade även strukturella orsaker. Främst en usel ekonomi, förvärrad av kriget i Afghanistan som svalde alltmer resurser och som aldrig kunde vinnas. Det länder den dåvarande sovjetiske ledaren Gorbatjov till heder att han orkade ta beslutet att dra bort sovjetarmén från Afghanistan.

Putin har inte bara har sänt stridsflygplan till Syrien för att stödja president al Assads vacklande regim, även ryska soldater finns nu på plats. I Moskva talar man om ”frivilliga” men det döljer inte att det är en organiserad rysk militär insats, gissningsvis ett par tusen man i en första våg. Frestelsen att spela herre på täppan blev uppenbarligen alltför stor när amerikanska motgångar och en tveksamhetens passivitet såg ut att lämna fältet öppet. USA:s enda effektiva allierade kraft i kriget mot IS har varit kurderna i Irak och i Syrien, medan alla andra klaner man vräkt dollar på inte har presterat någonting alls. Men kurderna är även fiender till USA:s formella allierade i området, Nato-landet Turkiet. USA:s svårigheter att överbrygga denna motsättning lämnar en stor spelyta öppen för Putin.

Det är svårt att se någon fraktion, utom IS, som skulle kunna hålla samman en syrisk stat om al Assad tvingas bort. Agerar därför Putin från en vinnarposition som låter honom etablera sig som en viktig politisk kraft i ett globalt perspektiv? Nej, troligen inte. De stridskrafter Ryssland hittills avdelat är för små för att kunna skapa en stabilitet i Syrien. Risken är att de efterhand hamnar i strider som kräver förstärkningar, om inte allt ska gå förlorat. Putin kan för fåfängans skull ha bundit sig i ett arabvärldens trettioåriga krig, där inget slut är i sikte. Den gamla sanningen, att det är lätt att gå i krig men svårt att dra sig ur, kan besannas. Man kan betvivla ryssarnas möjligheter att på sikt underhålla förband i Syrien eftersom Nato behärskar tillförselvägarna in i Medelhavet. En blockad av transporter är nog politiskt möjlig att ta till om motsättningar mellan Ryssland och USA skärps i området.

För övrigt anser jag att värnplikt måste återinföras.

Bo Pellnäs