Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Tack, Boris Johnson – ditt försvar stärker oss
Under det kalla kriget, när vårt försvar var som starkast, var uppgiften att hålla ut ”till dess hjälp hinner anlända”. Att den skulle komma togs för givet, trots att den svenska neutraliteten med åren utvecklades till en religiös politisk trossats, som inte fick ifrågasättas. Hur hjälpen skulle anlända, var den skulle anlända och vilka krav ett mottagande av militära stridskrafter skulle ställa på oss var frågor man inte umgicks med ens i interna militära sammanhang. Det faktum att hela Europa kanske stod i lågor och att allt understöd måste komma genom luften, men till huvuddelen över Nordsjön och Atlanten, var problem som sällan eller aldrig belystes i vår strategiutbildning. Västkustens betydelse framhölls först när ämnet ”folkförsörjning” kom på tapeten. Behovet av att konvojera våra egna fraktfartyg på svenskt territorialvatten framhölls eftersom det hade skett under andra världskriget trots många förluster av svenska sjömän. Våra hamnar skulle försvaras och skyddas mot flyganfall men främst var det minröjningen av lederna in som var viktig.
Det är därför ett framsteg att vi numera öppet konstaterar att militärt stöd utifrån förutsätter att inte bara trupp med stridsfordon och artilleri kan urlastas i svenska och norska hamnar, utan att dessa även måste hållas öppna för de mängder av underhåll som operationer på marken och i luften därefter kräver.
Det finns inget i nuvarande planer för den svenska marinen som tillåter den att spela någon större roll för försvaret av våra hamnar i väster. För denna uppgift och än mer för skyddet av alla hamnar av strategisk betydelse mellan Tromsö i norr till Göteborg i söder krävs en samlad Natoinsats, där USA:s nyupprättade Atlantkommando kan komma att spela en huvudroll.
Av Natoländerna är det tveksamt om Frankrike är villigt att avdela mer än obetydliga delar av sin flotta till insatser norr om Engelska kanalen. Tyskland har problem med att bestämma inriktningen av ett utökat försvar. En stark Nordsjöflotta tycks inte finnas med i bilden. När britterna nu säger sig vilja öka sina försvarskostnader med 70 miljarder kronor årligen och prioriterar marinens utbyggnad är detta därför ett uppmuntrande besked. Storbritannien blir den näst starkaste militärmakten inom Nato efter USA och därför kan man säkert förmå Nato att utöka sin marina närvaro i nordöstra Atlanten och i Arktis. Det kommer att ge en god fredsbevarande effekt på Nordkalotten vilket i sin tur påverkar läget i hela Östersjöområdet till det bättre.
Bo Pellnäs
