GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Dags för ny olympisk era

De olympiska spelen måste också bli hållbara: moraliskt, ekonomiskt, ekologiskt och mänskligt.
Ledare • Publicerad 25 juli 2021
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
Ett år försenat och utan publik. Ett märkligt OS.
Ett år försenat och utan publik. Ett märkligt OS.
Foto: Henrik Montgomery/TT

De moderna olympiska spelen blev tidigt ett politiskt propagandavapen på ett sätt som grundaren Pierre de Coubertin inte hade tänkt sig. OS skulle förena världsdelarna och stå för ärlig kamp mellan deltagarna. Coubertin fick uppleva Berlin-OS 1936. ”Ingen nation, ingen klass, ingen profession ska uteslutas” ska han han via Le Sport Suisse ha meddelat fackelbärarna som tog elden mellan Olympia och Berlin (Coubertinspeaks.com).

Berlin-OS påverkan på utvecklingen i Tyskland ska kanske inte överdrivas, men modellen att använda spelen som ett propagandaverktyg stod klar och kom att återanvändas. Under kalla kriget var OS ett vapen med mellan väst och öst, demokrati och diktatur. Det har fortsatt. När diktaturer och auktoritära ledare, som kommunistpartiet i Kina och Vladimir Putin, använder OS för sina syften luktar det som mest illa om den olympiska elden.

Kampen bakom de olympiska spelen har heller aldrig varit speciellt vacker. En av de större korruptionsskandalerna avslöjades i samband med att Salt Lake City tilldelades vinterspelen. Ett stort antal ledamöter tvingades lämna kommittén eller avgick självmant, efter avslöjanden om mutor (Britannica.com). Korruption och idrottsevenemang på världsnivå tycks tyvärr höra ihop.

Kostnadskalkylerna för de olympiska spelen spricker allt som oftast, och det är skattebetalare som får stå för notan. För ett par år sedan skrevs en rapport ”Cost and revenue overruns of the Olympic games 2000-2018” i vilken det konstaterades att kostnaderna för investeringar i nya arenor och annan infrastruktur nästan alltid spräcker kalkylerna rejält. En tröst är att intäkterna ofta har kompenserat en del genom att vara högre än beräknat. Den trösten, när det kommer till biljettintäkter, kommer dock inte arrangörerna av Tokyo-OS att kunna njuta av – läktarna står tomma till följd av covid-pandemin.

Deltagarnas skandaler kan inte skyllas på arrangörerna, men fusket har långt ifrån alltid legat enbart på individuell nivå. Tränare som kopplats ihop med flera av de mest kontroversiella dopningsfallen är en allvarlig sak. En annan är den organiserade statliga dopningen, med DDR som ett avskräckande exempel. Ines Geipel, en av dem som tvångsdopades i DDR, menar att Ryssland återupptagit liknande program i modern tid. ”Folk med kopplingar till DDR-dopning och den östtyska säkerhetstjänsten Stasi finns igen med i verksamheten.” sa hon till finska YLE 2018. Formellt har Ryssland straffats genom att ingen får representera landet, utan ryssarna tävlar för ryska olympiska kommittén.

De olympiska spelen flyttar runt, efterlämnar nya arenor som ibland står oanvända efter de få veckorna av aktivitet, exempel finns från flera arrangörsorter. Det är långt ifrån miljömässigt bra. Byggen sker ofta under hård tidspress och även om OS inte omgärdats av samma kritik som fotbolls-vm i Qatar, med mängder av gästarbetare som dödsoffer i byggena, har knappast alla arrangörer av OS den kontroll av arbetsförhållandena som krävs för att garantera säkerhet och villkor.

OS är något speciellt. Men den nya tiden kräver anpassning. En rimlig vore att ha ett litet antal platser som turas om att arrangera OS. Alternativt att vissa orter får OS-status för vissa specialgrenar och att man vart fjärde år kör de grenarna där. Det senare skulle dock inte uppskattas av dem som ser halva OS- mystiken kring just en arrangörsort där de aktiva samlas. Kramande och pussande över idrottsliga gränser är tydligen också en del av OS-andan.

Om det finns någon charm med OS är det att det trots allt finns utrymme för viss lekfullhet och ett och annat så kallar blåbär att blanda sig i kompotten. Tre kilometers lunk för överviktiga kontorsarbetare lär kanske aldrig komma upp på OS-schemat, men möjligen kan också framtidens OS bidra mer till att inspirera människor att få ut rumpan i spåret än att få ner rumpan i soffan. Det är faktiskt roligare och nyttigare att delta än att titta på. Det ligger också väl i linje med ett annat budskap Pierre de Coubertin ville förmedla.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.