Anela Murguz: Därför skippade jag den bosniska flaggan på studenten

Förra veckan gick Joakim Lamotte ut i Göteborg och filmade glada studenter som viftade med sina hemländers flaggor, vilket ganska omgående skapade två tydliga läger på sociala medier bestående av de som tycker att Lamotte provocerar och polariserar och de som tycker att han sätter fingret på något.

På samma sätt finns det två läger även i frågan i stort: De som rycker axlarna åt förekomsten av andra länders flaggor vid svenska studentfiranden, som till exempel UNT:s Sakine Madon som skriver att förekomsten av utländska flaggor vid svenska studentfiranden inte är ett hot mot Sverige. Och förstås de som fräser åt alla möjliga uttryck för ett nytt mångkulturellt Sverige.

Som alltid när det skapas två tydliga ytterligheter i en fråga riskerar nyanserna att försvinna. Men den som lyckats formulera vad frågan egentligen handlar om är Alex Schulman. I DN skriver han i veckan om den tudelade känsla han slås av när studentflaken åker förbi honom. Å ena sidan att studenterna borde få vifta med vilken flagga som helst utan att behöva förklara sig. Det är ju trots allt deras dag. Å andra sidan att han känner sorg över att ”det gemensamma projektet inte längre är gemensamt”.

Och visst är det en sorg att den svenska flaggan inte ses som självklar för alla i Sverige. Flera studenter har visserligen förklarat att viftandet med hemlandets flagga är ett sätt att visa tacksamhet åt sina föräldrar som inte sällan gjort stora uppoffringar. Som andra generationens invandrare förstår jag precis vilka uppoffringar som en flykt inrymmer, men argumentet hade varit lite enklare att ta till sig om det inte vore för att Sverige har enorma problem med utanförskap och segregation.

För mig personligen var valet tämligen enkelt när jag för ganska exakt nio år sedan tog studenten. Trenden med hemlandets flaggor hade precis tilltagit, så till den grad att mitt val att avstå från den bosniska flaggan reste ett antal frågetecken i min närmsta krets: Skämdes hon för sitt ursprung?

Det gjorde jag inte. Tvärtom var, och är, jag väldigt stolt över mitt bosniska arv. Det lilla trekantiga landet i södra delarna av Europa har en historisk, språklig, kulturell och politisk rikedom som jag är glad över att vara en del av. Det bästa jag visste var när vi åkte till vårt sommarhus i turistorten Mostar. Staden med sin berömda bro ligger i regionen Hercegovina som är känt för sitt varma, torra klimat. Jag gillar det mycket mer än det gröna, skogiga och regniga Bosnien i norr och på dagarna brukade jag leka med barnen i grannskapet.

För dem var jag svensken. Men det var inte bara det. Jag var också den bortskämda svensken med fri utbildning och alla möjligheter i världen. Sverige var ett välfungerande land, till skillnad från efterkrigets Bosnien som de unga motvilligt fått ärva för att generationer före dem tyckte att etnisk rensning, splittring och polarisering var mer lockande än att bygga ett land som gav ungdomarna en vettig livschans efter kommunismens fall.

Många svenskar minns de stora flyktingvågorna från regionen under 1990-talets krig på Balkanhalvön, och har man inga egna minnen av detta har man säkert en och annan vän från dessa länder. Flera stater i det som tidigare var en del av Jugoslavien har i dag stora problem med ”brain drain”. Det vill säga att högutbildade unga lämnar landet i så stor omfattning att det hotar den framtida kompetensförsörjningen.

Jag har tänkt mycket på mina bosniska kompisar genom åren. Alla förutom en bor kvar i Mostar. En av dem har fått ett bra jobb i Sarajevo. Så när det var dags för mig att ta studenten hemma i Sverige var det självklart att avstå från den bosniska flaggan. För på somrarna, i mitt lilla kompisgäng i vårt bosniska grannskap var jag trots allt den mest lyckligt lottade av oss. Och det var inget annat land än Sveriges förtjänst.