De blå måste bli gröna för att vinna mot de röda

Numer är det identitetspolitik och klimatpolitik som driver kravet på omvälvningar på systemnivå. Emellanåt smälter de två ihop till en nyvänster som ser allt i svartvitt.

Identitetspolitikens radikalaste företrädare vill analysera världen och alla dess orättvisor utifrån faktorer som kön och hudfärg. Krav kommer på att återinföra rasbegreppet i Sverige. Bakom orättvisor som upplevs på individuellt plan anses strukturer ligga. Alla som är av visst kön eller viss hudfärg hålls för ansvariga. Den vite mannen är förtryckets främsta symbol. När den påstådda antirasismen har kört hela varvet runt blir det viktiga vad du ser ut att vara, inte vad du är.

Hela frågan håller på att akademiseras genom att den har byggt upp en egen vetenskaplig värld, som kräver inte bara att accepteras utan också att tolkas med samma respekt som naturvetenskap. Naturvetenskapen ska gärna infoga identitetsanalysen för att få forskningspengar. Den som ska ha en åsikt om rasism ska helst ha examen i frågan – och kommit till samma slutsats som alla andra i den akademiska identitetsbubblan. En ny elit ska utbilda folket om vad rasism egentligen är och varför de själva är en del av strukturen – om man råkar se ut på fel sätt.

Att bedömas efter hur man är, att ha möjlighet att ta sig fram oavsett bakgrund är en liberal grundpelare. Här har svensk borgerlighet ett uppdrag i att förklara hur politiska kamper som ställer grupper mot grupper alltid slutar illa. De vita män som arbetat sig fram från svåra omständigheter kommer aldrig att acceptera att bli framställda som att de stampat sig fram på andra. Det finns ingen arvsynd i att vara vit, rosa, brun eller svart. Det finns ingen arvsynd att vara man eller kvinna. Denna liberala grundinställning hade segrat i det offentliga Sverige. Nu är den på väg att förlora igen och blir därför lika viktig som någonsin förr att försvara.

Samtidigt driver röda aktivister i klimatfrågan fram krav på införandet av en ekonomisk modell där planen ska ersätta marknaden. I den radikalaste av omgörningar ska också demokratin sättas på undantag, för det större syftets skull. (Andreas Malm, Internationalen 20/9 ”För att stoppa klimatförändringarna behöver vi en ekologisk leninism”.)

När demokratin är hotad måste den försvara sig. För den borgerlighet som bekänner sig till marknadsekonomin gäller det att ta greppet för att återvinna förtroendet om att den samhällsmodell de företräder är överlägsen alla alternativ också i framtiden. Unga i dag har nämligen inte sett diktaturerna i sin egen närhet, de har inte sett konsekvenserna av radikala rörelser eller kommandostyrd ekonomi.

En bred blå borgerlighet måste tala om att den är grön. Det är politiskt självmord att inte ta en så stor samhällsutmaning som klimatfrågan på allvar. Då gäller det också att tydligt visa att marknadsekonomin och dess mekanismer är rätt sätt att förena välstånd med miljöhänsyn.

Marknadsekonomin håller på att ta ledningen i den gröna utvecklingen. Om industrierna – som fordonsbranschen – tidigare ägnade sig åt att försvara sina investeringar i äldre teknik är de i dag väl införstådda med att om de ska överleva så måste de ställa om. Skyddande åtgärder för bilindustrin förlängde livet för den gamla tekniken. Ändå kom marknadskrafterna att få fram ett företag, Tesla, som förändrade förutsättningarna för alla. Volvo Cars vd Håkan Samuelsson är i dag tydlig med att ett förbud mot försäljning av nya diesel- och bensinbilar är betydligt effektivare än dyra och snedvridande subventioner. De tunga fordonstillverkarna Scania och Volvo ligger långt fram i elektrifieringen. De vet att deras framtid ligger där.

Om det är något framgångsrika företagsledningar är känsliga för så är det omvärlden. När marknaden väl vänder går det snabbt. Företagen måste förändra sig för att överleva. Det är just vad som händer nu. Frågan är snarare om politiken hänger med.

Att möta de radikala röda rörelserna och visa att det finns frihetliga svar på svåra frågor är svensk borgerlighets viktigaste uppgift just nu.