De slösade bort vårt skyddsnät på trams
I coronatider är det fler som frivilligt hjälper till. En del handlar åt äldre och andra jobbar gratis för att fixa plastförkläden till vården.
Det är onekligen fint att människor har hjärtat på rätt ställe när det krisar. Men vi måste fråga oss varför det krisar så. En viruspandemi kan man ju såklart inte förutse, men vad gör att svenskar – som tyngs av ett skattetryck på 42,9 procent – saknar ett offentligt skyddsnät när det behövs? Varför är beredskapen så förtvivlat undermålig?
En undersökning från Kommunal visade att 36 procent inom hemtjänsten och 25 procent på äldreboenden hade varit med om situationer där personal arbetat utan rätt skyddsutrustning.
På ett äldreboende gjorde personalen nyligen egna ansiktsmasker av vuxenblöjor eftersom de inte ansåg att den utrustning de fått av arbetsgivaren räckte. Andra sa upp sig på grund av nödläget. "Vi har ingen skyddsutrustning, knappt handsprit". Det finns inget nationellt lager, enligt Socialstyrelsen.
Beredskapen är tyvärr inte bara dålig vad gäller visir mot virus.
Fram till 1990-talet hade Sverige en statlig civilförsvarsorganisation som skulle skydda mot krigets verkningar. Bland annat byggdes cirka sju miljoner skyddsrumsplatser och det tillverkade andningsskydd till alla. I dag är det mesta avvecklat.
Förra året varnade MSB, Myndigheten för Samhälsskydd och beredskap, för att Sveriges förmåga att motstå och hantera kriser och krig är djupt eftersatt. Generaldirektören Dan Eliasson sa att vår förmåga "har släpat efter i decennier". Han efterfrågade robusta uthålliga system kring energi, kommunikation, transporter, livsmedel och finansiella tjänster, och var orolig över hur akut situationen var. "För varje dag är min bedömning att det svenska samhället blir mer sårbart".
Kommunerna verkar också dåligt rustade om matförsörjningen skulle hotas. Beredskapslagren av konserver och torrmat runtom i landet är borta. "Nu har vi rivit ner allting under tio års tid och nu är hela samhället rätt så yrvaket inför beredskapsproblematiken", kommenterade LRF:s ordförande i Östergötland.
2018 visade en rapport från Riksrevisionen att det saknas beredskap för en tryggad läkemedelsförsörjning vid händelse av krig eller kris. Krisberedskapsfrågan hade i tio års budgetar "i stort sett inte berörts av regeringen".
Det ser verkligen inte bra ut och politikerna borde skämmas ögonen ur sig.
Att bygga ett starkt skyddsnät är en av statens allra viktigaste uppgifter. Det går att diskutera om enskilda kan ta större ansvar över försäkringar, men vi kan inte på egen hand bygga upp totalförsvar eller lagra läkemedel; det behöver göras tillsammans, och för detta finns skäl att ta ut skatt. Vad gäller kärnverksamheten bör staten vara stark.
Att den idag tvärtom är svag kan bero på att politiker har slarvat bort pengarna på annat. Frejdiga förslag om familjevecka och friår är typiska reformer som folk borde kunna hantera i sin privatekonomi men som vänsterns politiker har tyckt borde prioriteras.
Än en gång måste jag också ifrågasätta alla mindre summor som rasslar iväg från det viktiga. 600 000 kronor till Föreningen Handarbetets Vänner från Kulturrådet. 170 000 kronor till Malmö Dockteater från Region Skåne. Och så vidare... Tillsammans blir alla dessa bidrag miljarder.
Miljarder som hade kunnat gå till annat.
2018 fick Jämställdhetsmyndigheten hård kritik för att man gett 530 010 kronor till projektet "menscertifiering av arbetsplatser". Men trots höjda röster över att det var slöseri fick "MENSEN - Forum för menstruation" enligt beslut i november ytterligare 852 000 inför 2020. Dessutom har man tilldelats fler bidrag för att sprida menskunskap - totalt hela 2 447 440 kronor.
Detta betyder att pengar som borde ha lagts undan till civilförsvar och matlager alltså i stället har gått till att "öka människors kunskap kring menstruation och menscykeln, bryta tabun som har med menstruation att göra och förebygga stigmatisering av menstruerande kvinnor och transpersoner".
Jag tänker på volontärerna som i timtal, helt gratis, tillverkar förkläden till panikstressad utsatt vårdpersonal medan andra kräver bidrag för allt möjligt som de borde kunna stå för själva – och mitt huvud fylls av svärord.
Carolin Dahlman
.
.
