De som lever nära vindkraftverken måste också få tjäna på dem
Runtom i landet puttrar missnöjet över det växande antalet vindsnurror. Frågan blir allt mer politiskt laddad och har kommit att bli en symbol för den bredare konflikten mellan centrum och periferi. Vindkraftverk ger inte kommuner några direkta skatteintäkter, vilket får många invånare att ifrågasätta vad de har att tjäna på att dra sitt lass till riksdagens övergripande klimatmål.
Samtidigt spelar vindkraften en oumbärlig roll i den gröna omställningen. För att de ambitiösa politiska målen om ett fossilfritt Sverige 2045 ska nås behöver vindkraften femfaldigas de närmaste decennierna, enligt Energimyndigheten och Naturvårdsverket. Men starkt lokalt motstånd lamslår tillståndsprocesser och orsakar stor frustration för såväl kommunpolitiker som vindkraftsbolag. Mycket tyder dessutom på att de folkliga protesterna kommer att öka, menar forskaren Simon Haikola vid Linköpings universitet i en SVT-intervju (18/10).
I dagsläget har kommuner rätt att lägga in ”veto” mot vindkraftsetablering. Den rätten ville finansmarknadsminister Per Bolund (MP) slopa förra året, ett uttalande han snabbt fick backa från efter hård kritik från Sveriges Kommuner och Regioner. I stället föreslog en statlig utredning i somras att vetorätten behålls men att kommunernas besked ska komma tidigare i processen och bli bindande, vilket de inte är i dag.
”I dag kan vindkraftsprojekt efter flera års planering plötsligt stoppas av kommuner, utan motivering.”
Det är rimliga förslag. Tydliga ja eller nej gynnar alla intressenter, liksom att sätta en tidsgräns för när kommunerna får gå in med sitt veto. Som det ser ut i dag kan vindkraftsetablering efter flera års planering helt plötsligt stoppas av kommuner, utan vidare motivering.
Sådana ändringar löser dock inte den stora målkonfliktfrågan: vad lokalbefolkningen får ut av den gröna omställningen. Att allt för lite politiskt fokus har lagts på att öka ekonomiska incitament för medborgare att acceptera vindkraft i sitt närområde är också något utredningen konstaterar.
Lovande är därför att energiminister Anders Ygeman (S) nyligen öppnade upp för att låta en del av vindkraftens vinster stanna kvar i kommunerna (SVT 18/10). Någon reglering för hur sådan ekonomisk ersättning kan eller bör betalas ut finns i dagsläget inte, i stället sluts uppgörelser från fall till fall i informella avtal mellan lokala bygdeföreningar och vindkraftsföretag. Det gör att den ekonomiska ersättning som lokalsamhällen får är beroende av hur goda förhandlare dess representanter är, vilket varken är särskilt hållbart eller rättvist.
Bättre vore att se till att enhetliga och likvärdiga lösningar införs för alla kommuner. Till exempel skulle producerad el via vindkraft kunna påläggas en särskild skatt eller avgift som betalas ut till kommunen. Delar av de statliga intäkterna från energiskatten skulle också kunna fördelas ut.
Sådana åtgärder är inte problemfria, inte minst för att de utmanar principen om teknikneutralitet. Å andra sidan har vindkraftens lönsamhet ökat kraftigt de senaste åren. Det borde skapa ekonomiskt utrymme för företagen att övertyga även lokala invånare om vindkraftens värde.
Emma Høen Bustos är ledarskribent
