Den moraliska marknaden
När det skrivs att ”marknaden styr” tas det ofta för givet att det är något dåligt. Det är en märklig syn. Marknaden befinner sig i själva verket i demokratins centrum. Den är ingen vilda västern. Den bygger främst på förtroende mellan parter som ingår avtal, från den enklaste formen med ett coronafritt handslag till den mest avancerade där juristtimmarna tickar iväg. Oftast fungerar förtroendet eftersom alla parter har ett intresse för fortsatta affärer, med varandra eller andra. Vid konflikt behövs dock ett skyddsnät, ibland någon form oberoende mäklare, i yttersta fall domstol.
Fungerande institutioner och lagstiftning är nödvändigt för fungerande marknader. Marknad och demokrati trivs bra ihop, de förutsätter varandra. Alla ska ha samma rätt att verka på marknaden, alla ska ha samma rätt att göra sin röst hörd. Så fort ömsesidigt förtroende urholkas så försvagas både marknad och demokrati.
Därför är det så viktigt att beslutsfattarna, politiker på alla nivåer, upprätthåller ordningen. Att de skiljer på att ge rättssäkerhet åt dem som agerar på den och på att ge vissa aktörer förmåner framför andra. Och att de undviker att bli både en aktör på marknaden och en reglerare av den.
Tyvärr är det vanligt att politiker på olika sätt sätter marknaden ur spel genom att gynna vissa aktörer framför andra. Enkla exempel på det är när politiker fattar beslut om att ställa krav på leverantörer. Rätt hanterat är det ett mäktigt och bra vapen för att upprätthålla kvalitet på det som köps in för skattepengar. Men krav på certifieringar, kollektivavtalskrav och allehanda moraliska policyer kan ha motsatt effekt. Ofta medverkar de till att skydda stora aktörer på marknaden från konkurrens. Det är de som har resurser att möta alla hårda regleringar, som de själva också ofta medverkar i framtagandet av.
Ett sådant dåligt exempel är att ansluta kommunen till fairtrade eller något annat varumärke som gör anspråk på att utgöra en garanti för något gott, och kräva att leverantörernas produkter har denna märkning. Det utesluter aktörer som väljer en annan väg, låt säga ett lokalt kafferosteri som köper bönor direkt från sina egna utvalda odlare. I stort och i smått är det ofta så dagens handelshinder och marknadsstörande regleringar ser ut.
Det kan också tyckas effektivt att ha många och stora statliga eller kommunala bolag. Men problemen är uppenbara. De offentligt ägda bolagen kommer inte att behandlas som andra. Statliga bolag ges kapitaltillskott med andra förutsättningar än de företag som – för att ta ett exempel ur luften – flyger runt på marknadens villkor.
En kommun som ska vara motpart i egenskap av myndighet är samtidigt ägare till ett företag som är beroende av kommunens beslut. Ovidkommande hänsyn tas. Det kan gälla sådant som att gå i borgen för lån eller detaljplanebeslut som gynnar bolaget. Kommunala bolag öppnar för att ge arvoderade platser i bolagsstyrelser som interna politiska belöningar snarare än med hänsyn till kompetens. Eller för den delen att bolaget används för att förmedla pengar till verksamheter långt bortom den egna kärnan – låt säga till ortens elitidrottslag. Risken för korruption och att bolagen blir tjänstemännens och politikernas leksaker är stor.
Att upprätthålla marknadens funktion är det moraliska. Att förstöra den är enkelt – men farligt och dåligt.
