Patrik Oksanen: Det är för mycket nu, på alla områden
Fenomenet kognitiv överbelastning är en beskrivning av vad som sker när hjärnan får för många intryck att arbeta med samtidigt. Det kan skapa stress. Problem med både minnet och koncentrationen kan uppkomma. När det gäller våra hjärnor har forskningen visat att de flesta av oss inte riktigt klarar skiftet mellan många olika intryck och uppgifter på kort tid. Det blir så mycket att det är svårt att få någonting gjort. På samma sätt kan vi se situationen för vårt samhälle. Det är mycket nu, på alla områden.
Ryssland och Kina är väl medvetna om detta, och vet att det kan vara ett sätt att uppnå sina mål på vår bekostnad.
Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina i syfte att utplåna Ukraina och återupprätta det ryska imperiet är ett fruktansvärt grymt krig där Ryssland gör sig skyldig till krigsförbrytelser. Detta krig i sig är tillräckligt mycket för oss att hantera som säkerhetspolitisk utmaning. Stödet till Ukraina är beroende av att vi orkar hålla i enigheten och leverera.
Det är här som Hamas fruktansvärda massterror kommer in i bilden. Det trappade brutalt upp konfliktnivån och världen har överösts med skakande bilder på övergreppen. Det riskerar också att få spridningseffekter i Mellanöstern och skapa nya katastrofer och mänskligt lidande.
Sabotaget mot en gasledning och internetkabel i Finska viken samma helg har lite grann försvunnit i uppmärksamhet, men gör att hotet kryper närmare in i vår egen vardag.
Ytterligare säkerhetspolitiska kriser står för dörren. Den största och farligaste är att Kinas ledare Xi Jinping bestämmer sig för, likt Putin gjorde med Ukraina, att kasta tärningarna på geopolitikens spelbord över Taiwan.
Vi kan tycka att det verkar osannolikt och irrationellt utifrån ekonomiska beroenden och vår logik. Dessutom har vi lätt att tänka att Kina har fullt upp med ekonomisk kräftgång och ministrar som försvinner ur offentligheten. Här riskerar vi att bli offer för vårt eget spegeltänkande.
”Kinas mål är att bli en global världsmakt.”
Kinas mål är att bli en global världsmakt. USA och de västliga demokratiernas idé om en multilateral regelbaserad ordning ska knuffas över i en multipolär världsordning, där Kina ska ta plats som den främsta makten och bana väg för en kinesisk världsordning.
Precis som vägen till ett återställt ryskt imperium går över Ukraina så går vägen mot Kinas mål över det demokratiska Taiwan. Frestelsen att tänka att tidpunkten kan vara inne för ett första steg kan inte uteslutas. Kina har i flera år trappat upp det militära trycket mot Taiwan. Antalet militära flygningar i Taiwans luftförsvarsidentifikationszon har tiodubblats under den innevarande treårsperioden jämfört med föregående.
Folkrepubliken Kina har skjutit robotar över ön, och övat blockad. Den kinesiska flottan byggs ut i rasande takt och är i antal fartyg större än den amerikanska flottan. Gapet kommer bara att fortsätta att öka. Därmed inte sagt att den kinesiska flottan är bättre eller mer slagkraftig.
Kina anser att den lilla demokratin Taiwan är en del av Folkrepubliken. Synsättet är ett arv från det kinesiska inbördeskriget då förlorarna under Chiang Kai-Shek drog sig tillbaka till ön. Landet var länge en diktatur, men har under de senaste årtiondena demokratiserats och är i dag ett lysande demokratiskt exempel i Asien. Framför allt visar det att ett annat fastlands-Kina skulle vara möjligt.
Kinas krossande av demokratin i Hongkong och därmed formeln ”ett land, två system” har inte ökat aptiten i Taiwan på en frivillig sammanslagning. Till pusslet ska läggas att Taiwan ska ha presidentval i januari. Det här skapar risker, där det inte kan uteslutas att Kina vill testa reaktioner genom en egen ”Krim-operation” mot några av de mer svårförsvarade mindre öar som tillhör Taiwan, men som ligger nära det kinesiska fastlandet.
”En militär sammandrabbning skulle få enorma globala konsekvenser.”
Kalkylen skulle då kunna vara att USA, demokratierna i området (Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea) samt EU varken skulle ha förmåga eller kraft att agera när så många kriser sker samtidigt.
En militär sammandrabbning skulle få enorma globala konsekvenser. De blir svåröverskådliga, farliga och omfattande alldeles oavsett utfallet av själva angreppet och hur omfattande den militära konflikten blir. Världsekonomin är beroende av Taiwans export av halvledare. Stora globala handelsflöden passerar i området.
Även om en kinesisk operation skulle både vara begränsad till några mindre öar och snabbt bli lyckosam ur ett kinesiskt perspektiv skulle den bli katastrofal för oss. Det skulle markera det definitiva slutet på demokratiernas storhetstid och föra världen in i en hårdare, farligare och mer cynisk världsordning. Vad den så kallade multipolära ordningen innebär har de senaste åren framträtt allt tydligare; krig, kaos och humanitärt lidande i en ofattbar skala. För Sverige, som är ett litet demokratiskt och exportberoende land, skulle det vara en katastrof.
Att bidra till att avskräcka Kina från militära aktioner och att bevara freden i Taiwansundet är därför ett viktigt svenskt säkerhetsintresse, liksom att Ukraina inte ska förlora. Det är mycket som sker, risken för att vi inte klarar av att agera snabbare och hantera många samtidiga kriser ökar. Samtidigt är det just det vi behöver göra. På alla nivåer i samhället. Det handlar om vilken morgondag vi vill leva i.
Den morgondag som innebär att helgens scener i Israel och Gaza blir vardag, och där vår viktiga infrastruktur saboteras återkommande, är ingen vi vill leva i.
Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
