Emanuel Örtengren: Emanuel Örtengren: Regeringen bär ansvaret för pandemifiaskot

På onsdagen, den 10 mars, var det ett år sedan den första svenska patienten med covid-19 avled. På torsdagen, den 11 mars, var det ett år sedan WHO klassade spridningen av det nya coronaviruset för en pandemi. Därefter följde en strid skur av regler och rekommendationer, som ett nationellt förbud mot folksamlingar med fler än 500 personer och uppmaningar till personer med symtom att stanna hemma.

Den svenska coronastrategin har diskuterats oavbrutet sedan dess. Regeringens uttalade strategi är att ”platta till kurvan”, det vill säga minska takten på smittspridningen så att inte alltför många blir sjuka samtidigt och överbelastar sjukvården. Denna centrala mening ändrades dock nyligen på Regeringskansliets hemsida för att få det att framstå som att målet hela tiden varit att minimera smittan, vilket ju inte har varit fallet. Det ansvariga statsrådet, Lena Hellengren (S), har inte gett ett tydligt svar på varför skrivningen ändrades.

På samma sätt har Folkhälsomyndigheten sagt att flockimmunitet – att det byggs upp en immunitet i befolkningen eftersom många har varit sjuka – inte är en del av Sveriges strategi. Samtidigt har statsepidemiolog Anders Tegnell lyft idéer om att öppna skolor kunde vara ett sätt att snabbare nå flockimmunitet. Även om han fortfarande hävdar att barn inte driver pandemin, vilket det nu finns anledning att ifrågasätta när smittan går upp kraftigt bland barn.

Eftersom Sveriges coronastrategi är så undflyende blir både målet och resultatet tolkningsfrågor. Sveriges överdödlighet – som räknas ut genom att jämföra antalet döda år 2020 med ett snitt för åren 2015–2019 – är bland de lägsta i Europa, påpekar vissa.

Samtidigt är den svenska överdödligheten högst i Norden, trots att de nordiska länderna hade i stort sett samma utgångsläge i mars 2020. Den främsta förklaringen till det är att restriktioner som att drastiskt minska gränsen för storleken på folksamlingar och karantän för inresande infördes tidigare i våra grannländer. De har också från början smittspårat i mycket högre utsträckning och på så sätt kapat smittkedjor. Covid-19 har därför inte spridits i befolkningen i samma utsträckning.

Sverige presterar också sämre än övriga Norden på punkter som är avgörande för att bekämpa pandemin. Vi har testat och vaccinerat mindre. Och vi sekvenserar en mindre andel prover än våra grannländer, vilket skulle kunna hjälpa till att spåra och ha koll på nya virusmutationer.

Vem bär då ansvaret för dessa misslyckanden? Den oberoende coronakommissionen, som presenterade sin första delrapport i december, slår tydligt fast var huvudansvaret ligger: ”Regeringen styr riket”. Men den har ofta hänvisat till Folkhälsomyndigheten. Regeringens har också utsett nationella samordnare, som ofta saknar ett tydligt mandat. Av den anledningen slutade till exempel den nationella testsamordnaren Harriet Wallberg efter bara tre veckor.

Som statsvetarprofessorn Tommy Möller konstaterar i nättidskriften Kvartal borde man kanske ersätta meningen ”Regeringen styr riket” i grundlagen med det mer rättvisande ”Regeringen samordnar rikets angelägenheter”. Hur lustigt det än må vara är det inte särskilt betryggande när kriser som coronapandemin inträffar. Då behövs ledarskap, inte ansvarsförskjutning.

Emanuel Örtengren är ledarskribent