Mimmie Björnsdotter Grönkvist: En kulturminister för hela kultursektorn
I Trivial Pursuit finns kategorierna kultur och underhållning. För en lila kultur-tårtbit krävs kunskaper om exempelvis balett och litteratur, men för att få en rosa underhållnings-tårtbit krävs istället kunskaper om deckare och rockmusik. Samma indelning kallas ibland värderande för fin- och fulkultur.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) besökte musikfestivalen Sweden Rock i Sölvesborg, som i år firade 30-årsjubileum. Förutom att lyssna musiken samtalade kulturministern med festivalens VD Jon Bergsjö.
”Den rock och metal som hörs på Sweden Rock klassas i regel inte som en del av den finkultur som dominerar i kulturpolitiken.”
Det är lovvärt att ministern tog sig tid. Den rock och metal som hörs på Sweden Rock klassas i regel inte som en del av den finkultur som dominerar i kulturpolitiken. De stora institutionerna, såsom Dramaten och Operan, hör dit. En stor del av bidragspengarna, både för projekt och stipendier till enskilda konstnärer, går till den kultur som brukar kallas fin.
Det har dels att göra med hävd och tradition. Konstformer som ses som fina är i regel äldre, där finns betydande klassiska verk som man vill bevara och göra levande för nya generationer. Vissa kulturyttringar, såsom teater, sågs dessutom som lägre stående underhållning förr men har med tiden fått en annan status.
Det har också att göra med behov. Inte sällan är den kultur som kallas för ful mer kommersiellt gångbar – ibland är det just att den är kommersiellt gångbar som gör att ett uttryck hamnar i fulfacket. Att mycket av det statliga spenderandet på kultur går till att värna det som har svårare att bära ekonomiskt är dock helt i sin ordning, den som inte behöver bidrag ska heller inget ha. Att inte vara beroende av staten kan tvärtom vara en styrka, det ger en självständighet som skyddar från politisk kontroll.
Samtidigt är det viktigt att politiken tar in hela kultursektorns röster. Även om den kommersiellt gångbara kulturen inte påverkas direkt av bidragspolitiken, så påverkas den av andra politiska beslut. En del av det ligger visserligen utanför kulturministerns område – såsom företagspolitiken, eftersom frilansande är vanligt för kulturarbetare.
Sen så har fin- och fulkulturen faktiskt en del gemensamt. Såväl på dansbandsveckan som hos Filharmonikerna spelar musiker skolade i kommunala musikskolor.
Det är viktigt att kulturpolitiken utgår från en helhetssyn på kulturen. Det är inte bara de lila tårtbitarna i TP som utgör svenskt kulturliv. Med en sådan stympad kultursyn blir staten den enda garanten för att kultur finns över huvud taget – vilket verkligen är att missta sig. Kolla bara på Sweden Rock.
