Energikrisen måste bli en väckarklocka
Runt 2 kronor per kilowattimme. Det priset har elkunder i södra Sverige tvingats betala under enskilda timmar i veckan. I genomsnitt har priset i september legat på rekordhöga 1,16 kr/kWh, motsvarande en årskostnad på runt 23 000 kronor för en normal villa.
I Karlshamn eldar reservkraftverket 140 000 liter olja i timmen. Energibolaget Uniper varnar för att marginalerna i elsystemet är så små att störningar riskerar att utlösa en akut elbrist. Ändå är det bara september.
Ändå är situationen ännu värre på kontinenten. Som ingenjören och energiexperten Simon Wakter skriver i Smedjan (23/9) har elpriset i Storbritannien i veckan gått över 30 kr/kWh – vilket skulle ge en typisk villaägare en månadskostnad på över 30 000 kronor – efter att två elkablar brunnit. Sådana pristoppar brukar inte hålla i sig, men det förändrar inte att priserna i genomsnitt ändå är extrema på många håll och under långa perioder.
En energikris sveper genom Europa. Stigande gaspriser driver på elprisutvecklingen och får följdverkningar i en rad sammanhang. I veckan meddelade exempelvis brittiska CF Industries att de stoppar produktionen av konstgödsel vid två fabriker, vilket påverkar livsmedelspriserna på både kort och lång sikt.
Som Simon Wakter konstaterar är det Europas gasberoende som orsakar krisen. Ryssland skulle kunna exportera mer gas via Ukraina, men använder av allt att döma krisen som ett påtryckningsmedel för att få den nya ledningen Nord Stream 2 godkänd.
”Klimatet kommer att komma i andra hand om folks hälsa och ekonomi sätts på spel.”
Det ska dock sägas att Ryssland hittills levererat de mängder gas som utlovats för 2021. Grundproblemet är den roll som den fossila gasen fått i Europas energisystem. De senaste decenniernas kraftiga utbyggnad av sol- och vindkraft har på många sätt varit bra, men ett samhälle som kräver elektricitet dygnet runt, året om kan inte ersätta planerbar elproduktion med väderberoende kraft. Idén om att vindkraft kan fungera som baskraft om bara mängden är tillräckligt stor har visat sig felaktig. Perioder av stiltje över stora landområden inträffar regelbundet, och då måste i stället andra kraftslag träda in.
Det är därför som Tyskland inte avvecklar sin kolkraft förrän 2038. Det är därför Belgien bygger ut sina gaskraftverk, trots att det i klarspråk är vansinne ur klimatsynpunkt. Och det är därför som södra Sverige – som lider stor brist på planerbar produktion sedan nedläggningen av kärnkraftverket i Barsebäck och efter att kraftvärme stängts ned – tvingas förlita sig på importerad och dyrare el när vinden mojnar.
Energikrisen är akut. Att människor tvingas välja mellan mat och värme – "heat or eat” – är en tragedi som inte borde existera i civiliserade samhällen. Men krisen hotar även klimatomställningen. Protester mot energipriserna rasar redan i flera europeiska länder. Klimatet kommer att komma i andra hand om folks hälsa och ekonomi sätts på spel. Tyska socialdemokraternas kanslerkandidat Olaf Scholz pratade häromveckan om att "inte gå för fort fram i klimatfrågan”.
Att ersätta olja och kol med gas duger inte varken ur säkerhetspolitisk, försörjningsmässig eller klimatpolitisk synvinkel. Men det är den logiska slutstationen på den galna väg som Europa valt i energipolitiken. Det är hög tid för en kursomläggning.
Joakim Broman är ledarskribent
