EU måste göra sig kvitt Putins penningapparat
EU:s beredskap inom energiområdet borde stå högst på agendan när Europeiska rådet – som består av medlemsländernas stats- och regeringschefer – sammanträder i Versailles i slutet av veckan. Då handlar det om att minska EU-ländernas beroende av rysk gas och olja. USA beslutade häromdagen att stoppa sin import direkt, och Storbritannien meddelade samtidigt att de ska fasa ut den under året.
Efter många om och men har polletten slutligen trillat ner även hos EU-kommissionen. Enligt en läcka till media vill den på sikt minska beroende av den ryska gasen med upp till 80 procent Tysklands förbundskansler Olaf Scholz menar dock tyvärr att ett minskat beroende bör ske stegvis, eftersom många länder är så beroende av gasen.
Men en väl avvägd energipolitik sträcker sig längre än en säkrad tillgång till el i våra hem, industrier och samhällsbärande institutioner. Kreml har en lång historia av att använda utbudet av gas och olja som ett strategiskt vapen, främst för att utöva påtryckningar mot sina mindre grannländer.
Den framlidne amerikanske senatorn John McCain brukade säga att Ryssland var en bensinstation förklädd till ett land. Det var en överdrift, men inte helt gripet ur luften. Var tredje rubel som finansierade den ryska statsbudgeten 2021 kom från gas- och oljeintäkter. Det vore ett misstag att fortsätta köpa detta bränsle och på så sätt finansiera den humanitära katastrofen som den ryska ledningen bär ansvar för.
”Var tredje rubel i den ryska statsbudgeten kommer från gas- och oljeintäkter.”
För att inte tala om de stora klimatvinster som följer av att fasa ut de fossila bränslena. Sverige har visserligen en nästan uteslutande fossilfri elproduktion. Men dels finns den fossilbaserade energin kvar i många länder, och dels måste fler sektorer genomgå en grön omställning och elektrifiering. Vi kommer att behöva samtliga fossilfria energikällor. Både mer av förnybara kraftslag och av kärnkraften med dess planerbara fördel.
Förutom de stora frågorna om klimat- och säkerhetspolitik borde mötet i Versailles därför även fokusera på två praktiska frågor.
För det första behöver överföringskapaciteten mellan de europeiska energimarknaderna stärkas. Likt det svenska elnätet lider det europeiska nätet av flaskhalsar som sätter käppar i hjulet för energihandeln.
För det andra borde EU:s framgångsrika system för utsläppsrätter inkludera fler sektorer för att på så vis låta marknaden visa vägen för större utsläppsminskningar.
På kort sikt är det oundvikligt att EU:s konsumenter drabbas av högre elräkningar. På längre sikt måste beroendet av den ryska gasen upphöra. Alla som vänder blicken mot krigets Ukraina begriper varför.
