Sofia Nerbrand: Gängkriget gör mig som flyktingliberal innerligt besviken

En 18-årig rappare avrättades vid Mälarhöjdens idrottsplats i Stockholm på onsdagskvällen.

En man sköts i huvudet i Jordbro vid midnatt.

En oskyldig kvinna sprängdes till döds när hon låg och sov i sitt hem i ett villaområde i Uppsala.

Det är inte klokt. Och det är förfärligt, upprörande, oacceptabelt, tragiskt och alarmerande. Det finns säkert många fler lämpliga adjektiv att använda för att beskriva situationen.

För detta är inte normalt – och får på inga villkor normaliseras. Vi får inte trubbas av.

Våldet borde tvärtom väcka alla och envar. Kanske också från verklighetsfrånvända drömmar om att det räcker att ge ungdomar goda förutsättningar för att de ska välja rätt här i livet.

Och då pekar jag också på mig själv. Jag är en av dem som har försvarat en generös flyktingpolitik och asylrätten. Jag tycker fortfarande att det är rätt att rädda livet på desperata människor som flyr undan krig och förtryck.

Men det betyder ju inte att de som kommit hit – eller deras barn – får bete sig långt över gränsen illa. Trakassera jämnåriga, sälja narkotika, stjäla och bränna bilar, skjuta och spränga hej vilt, infiltrera och hota myndigheter – och som nu terrorisera hela samhället. Kalla mig naiv, men det är långt över gränsen för vad jag kunde föreställa mig.

För man kan ju tycka att det borde vara självklart att inte bli torped – om man besitter ens ett uns empati för åtminstone sina nära och kära. Ligisterna skadar dessutom sina brottsoffer, åsamkar kostnader i miljardklassen för laglydiga skattebetalare och de förstör för alla de invandrare som sköter sig (och de är i majoritet).

Men busarna bryr sig inte.

Kurdiska räven och hans vänner och fiender borde betraktas som den skamfläck de är, istället för att vara ett sjukt gangsterideal för många unga.

Men icke. Vi har nu tiotusentals gängkriminella och ännu fler anhöriga till dem som på goda grunder känner sig hotade. Liksom oro hos gemene man som ska spela fotboll en onsdagskväll – eller gå och lägga sig i sin egen säng.

Detta är oerhört provocerande för alla oss som pläderat för att öppna våra hjärtan. Det är en sådan besvikelse att så många av dem som fått komma till ett av världens rikaste, friaste och mest jämlika länder inte försöker att uppnå den svenska drömmen – utan tvärtom skadar fundamentet i vårt moderna samhälle: tillit och tilltro till människors förnuft.

Det går inte att skylla bara på för stor invandring och utanförskap. Många andra länder har en minst lika stor andel invånare med utländsk härkomst, men näst efter Mexiko är det inget annat land i väst som har lika mycket våldsamheter. Och visst saknar många invandrare jobb och egen försörjning, men Sverige har lägst andel ”fattiga” i EU tack våra generösa system (ukrainska krigsflyktingar är dock undantagna – de får ynka 71 kronor om dagen).

Däremot har vi inte varit lika frikostiga med att upplysa om vi förväntar oss att lagar och regler ska följas. Barn som håller på att spåra ur har heller inte tagits omhand i tid, och man tar sig för pannan när man läser om att personalen på Sis-hem inte ens får kontrollera de intagnas mobiltelefoner.

De som missköter sig, liksom deras föräldrar, har inte fått ta konsekvenserna tillräckligt tidigt.

Men nu blir det andra bullar.

Den borgerliga regeringen och SD har lovat att ”få ordning på Sverige” och har presenterat en lång rad lagskärpningar. Den senaste är att Sverige ska införa ungdomsfängelser för dömda mellan 15 och 17 år.

Tyvärr är det nog så att anonyma vittnen, avlyssning och mer kameraövervakning behövs för att komma till rätta med den akuta situationen.

Men vi får akta oss för att inte våra upprörda känslor och rädslor gör att vi ropar på alltför auktoritär politik.

Socialdemokraterna kräver nu att militären ska vara behjälplig i polisarbetet, men att dra in Försvarsmakten är att gå för långt – den är till för yttre hot och ska inte användas mot den egna befolkningen.

Ska vi kunna behålla vårt samhällsbygge, som vilar på frihet, tolerans, öppenhet och att alla försöker göra en god insats, måste vi lovsjunga dessa grundläggande värderingar. Föräldrar, grannar, kompisar, polisen, skolan, rättsväsendet och så vidare behöver visa dem mycket bättre i praktiken – och i högre utsträckning bestraffa dem som missköter sig.

Destruktiv rap om märkeskläder, snabba cash, flashiga bilar, kändisskap och våldsförhärligande måste bli ute.

Ytterst vilar ansvaret på varje individ att inte välja brottets bana. Man kan inte skylla på fattigdom eller klyftor i ett av världens rikaste och jämlikaste länder. Det finns inte för få fritidsgårdar – det finns uppenbarligen fel normer i vissa kretsar.