Gustav Juntti: Gustav Juntti: Tala är silver, tiga är sämre
Kriminella gäng och nätverk samarbetar allt mer, enligt P4 Stockholm (3/1) som pratat med Anna Rise, regionens chef för polisens underrättelseenhet. Exempelvis köps gemensamma partier med droger in för att dela sinsemellan och sälja vidare. Även sådant som beskydd och mordplaner blir alltmer koordinerade.
Men när staten väl ingriper och åtalar dem delar gängen även försvarsmetod: Tig i förhören, ta del av förundersökningen före rättegången för att se bevisning mot dem, och fabricera därefter en berättelse i domstolen.
På så sätt kan många skyldiga gå fria, enligt utredaren Thomas Lindqvist (TT 27/12). Det beror på att domstolar följer den så kallade omedelbarhetsprincipen: Domstolen får enbart döma en åtalad utifrån det som anförs i rättssalen.
Ett skarpt exempel är den process som inleddes i Göteborgs tingsrätt i början av januari, där två gängmedlemmar enligt DN (3/1) ”tänker vänta med att berätta om hur de ser på det inträffade till dess att rättegången har börjat”.
Denna lucka i rättsväsendets funktionalitet linjerar varken med det politiska eller det allmänna rättsmedvetandet. När dessutom vittnen har vittnesplikt blir situationen närmast absurd.
”Alla ska betraktas som oskyldiga tills annat bevisas.”
Det är därför bra att regeringen sedan den 1 januari luckrat upp omedelbarhetsprincipen genom att utöka möjligheten att använda berättelser som lämnats vid tidiga förhör som bevisning. Men som Lagrådet har påpekat är det inte säkert att tystnad blir mindre attraktiv. Om lagändringen blir tandlös återstår att se.
Det är dock inte bara frustrerade poliser som ser tigandet som ett växande problem. Advokaten Frida Wallin säger i en annan TT-artikel (27/12) att tigandet betyder att ”klienterna biter sig själva i svansen”. Medgörlighet kan visa att de inte var involverade och därmed slipper de frihetsberövande. Även försvarsadvokaten Johan Eriksson ser beteendet som legio bland gängen ”vare sig det är bra eller inte”. Det är ett stort problem.
Men ingen måste enligt rättegångsbalken medverka till att urskulda sig själv. Som Eriksson framhåller kan domstolar mycket väl poängtera att något är en efterhandskonstruktion, och att bevisvärdet därför är lägre. Dessutom är det polisens, och i förlängningen statens, uppgift att finna skuld – om inte genom förhör så via teknisk bevisning och vittnesmål. Alla ska betraktas som oskyldiga tills annat bevisas.
Politiken måste göra mer för att stävja grovt brottsliga organisationer och nätverk. Laglydiga medborgare ska kunna lita på rättsväsendet. Och enskilda ska kunna förvänta sig rättvisa domstolar och rättegångar.
