Hård dom över regeringens coronahantering

På fredagen lämnades det andra delbetänkandet, med mer övergripande tema, över till regeringen, och kritiken känns igen. Kommissionen pekar på att stat och regering agerat senfärdigt, i många fall betydligt långsammare än våra grannländer. Det benämns exempelvis som ”ett haveri” att en diskussion om ansvar och finansiering innebar att storskalig provtagning kunde komma på plats först när den första vågen var över. Att inventera och införskaffa skyddsutrustning tog också lång tid trots att behoven påtalades tidigt. Företag och ideella organisationer som velat hjälpa till har i många fall inte lyckats få några besked från myndigheterna. Krisberedskapen var överlag för dålig.

Den så kallade svenska strategin har varit omdebatterad ända sedan smittspridningen tog fart i början av 2020, men kommissionen skjuter sitt omdöme om den på framtiden, till slutbetänkandet som ska lämnas över i februari 2022. Det är ett ämne värt att återkomma till, om inte annat för att den svenska debatten om frågan blivit polariserad på ett bedrägligt vis.

Vilka åtgärder och restriktioner som gett vilken effekt behöver studeras vidare, men även om det än så länge är svårt att fälla ett slutomdöme om Sveriges pandemihantering finns det mycket i statens och regeringens agerande att ifrågasätta. Förutom senfärdighet och brist på handlingskraft har omsvängningar skett under resans gång utan att detta motiverades. Hur kommer det sig exempelvis att en rekommendation om munskydd i kollektivtrafiken plötsligt ansågs nödvändig i början av 2021, men inte under våren 2020?

Sådana tvära kast skapar inte bara förvirring utan riskerar att leda till att förtroendet och efterlevnaden av restriktionerna försämras. Det är på något sätt också illustrativt över statens bristande förmåga i och reaktiva hantering av coronapandemin.

Joakim Broman är ledarskribent