Hatar vänstern småföretagare?
Företag med tio eller färre anställda fick ett undantag från den diskrimineringslag mot bristande tillgänglighet som trädde i kraft 1 januari 2015. Men nu ska även små butiker och caféer omfattas – i varje fall om demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) får som hon vill (Ekot 11/7).
Än en gång struntar en rödgrön politiker i hur företagen mår. Än en gång visar vänstern brist på insikt om hur en sådan attityd kan straffa oss alla. Brist på respekt för näringslivet leder ju snabbt till brister i välfärden och allt fler inskrivna på arbetsförmedlingen.
”Sverige ska bli mer rättvist”, menar den miljöpartistiska ministern. Det låter som en fin tanke, men problemet är att rättvisa idag kan leda till orättvisa i morgon. Om allt hårdare regler för företag gör att de slås ut eller aldrig startas försvinner skatteintäkter som hade kunnat gå till vård eller rättvisereformer.
Genvägar i senvägar, brukade min kloka farmor säga. Hon visste mer om strategi än våra rödgröna ministrar gör.
Statskontorets beräkningar av kostnader för lagen visar siffror som är svåra att ta in. I en rapport från 2010 konstateras att det minst kostsamma alternativet skulle innebära ökade utgifter för samhället om 110 miljarder kronor per år i 70 år! ”Om målet, exempelvis, sattes till full tillgänglighet inom tjugo år, skulle extrakostnaden överstiga 3 biljoner kronor.”
3 biljoner! Med sådana priser på rättvisa kommer det garanterat att bli mindre pengar till annat.
Upp till 90 procent av alla restauranger och butiker har hittills undantagits från lagen, så en förändring skulle drabba många med kostnader för renoveringar och administration. Tro inte att det ökar tillgängligheten. Det minskar snarare utbudet av blomsteraffärer och caféer för alla. Det gör att färre får jobb. Det gör att skatteintäkterna minskar.
Ibland måste politiker tänka ett steg längre än till sina fina publikfriande slogans.
Detsamma gäller vanföreställningen att höjningar av skatter och avgifter på företagande och arbete skulle leda till ökade intäkter för det offentliga. Där tänker de röda som om det inte fanns någon morgondag.
Att de rödgrönrosa i Stockholm höjt avgiften på food trucks från 12 000 kronor till 30 000 kronor om året och hindrat dem från att stå där människor passerar har fått som konsekvens att antalet sökta tillstånd minskat. Många har lämnat tillbaka sina tillstånd eller lagt ner verksamheten helt. Också i Malmö är det dyrt och Jens Almgren som driver Nordic Street Food menar att arvodena är så höga att det inte ens är värt att åka ut.
Även den föreslagna sjukskatten kommer att slå hårt mot de små företagen om den blir verklighet. Regeringen har fått för sig att en ökad börda på arbetsgivarna skulle leda till lägre kostnader för staten. Men om bördan blir så tung att företagare tvingas stänga ner lär skatteintäkterna minska och bidragsnotan öka. Om företag ska betala 25 procent av sjukpenningen efter 90 dagar utan varken bortre tidsgräns eller tak får det naturligtvis konsekvenser för viljan att anställa.
Jonas Sjöstedt inledde sitt tal i Almedalen i år med att tala om 6 timmar arbetsdag som ska leda till jämlikhet och till att fler kommer att ha tid till annat. Det enkla samband som finns mellan produktivitet, intäkter och möjlighet att ge alla äldre "gratis" läkemedel tycks han vara blind för.
Lägg till detta höjda arbetsgivaravgifter för unga och diverse skattehöjningar som S, MP och V kommit överens om.
Företag kan inte behandlas som bibliotek eller allmänna torg, som ägs och förvaltas av medborgarna tillsammans. Ett privat företag är ingen allmän egendom. För den som tagit risker, lån och sliter dygnet runt borde den egna butiken vara lika egen som ditt hus är ditt hus eller din bil din bil. Butiksägaren borde i princip ha samma rätt att styra över reglerna som du har att bestämma vem som vistas i ditt vardagsrum, eller hur?
Men den gränsen gäller inte för politikerna som ständigt vill lagstifta och reglera. Varför ser de röda på småföretagen som sin egendom som alla ska ha rätt till?
”Det borde vara självklart att även jag, trots att jag tar mig fram med hjul, ska kunna ta del av det som samhället ger”, säger den rullstolsbundne Lars-Göran Wadén till Ekot (11/7). Det är lätt att sympatisera med hans önskan. Men den är orimlig. Att kräva att den som driver en liten butik ska bygga dyra ramper och stora entréer är att kväva verksamheten. Hur ska de knappa marginalerna räcka till? Om Statskontorets beräkningar talar om biljontals kronor för tillgänglighet kanske man bör finna billigare, mer kreativa lösningar?
Om den stressade gästgiveriägaren ska straffas om hen inte har tid att läsa upp restaurangmenyerna högt för den synskadade, eller om den lilla klädbutiken på landet inte har fixat en ingång som passar precis alla och därmed måste stänga drabbas både näringslivet och den levande landsbygden.
Sedan 1990 har fyra av fem svenska jobb skapat i småföretag, enligt Företagarna. Större delen har skapats i de allra minsta, de som har färre än 10 anställda.
När ska vänstern förstå att deras slagord slår ner människor som driver landet framåt?
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/8Sd-8ROT-f0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
Läs även:
