Christer Nylander: I människan möts vi

”Så är vi, vi människor”. Det säger berättarens mamma gång på gång i romanen ”Rent hus” av Alia Trabucco Zerán. Romanen handlar om Estela, ett hembiträde i ett välbärgat hem i Santiago, Chile. Frun i huset är advokat, mannen är läkare och deras barn är enligt föräldrarna ämnade att bli något stort.

Romanfigurernas liv är helt annorlunda än mitt, deras förutsättningar helt andra än mina. Landet som berättelsen utspelar sig i ligger i annan världsdel och jag har aldrig varit med om något liknande det som romanen handlar om. När jag läser om Estella är det februari och kallt i Sverige. Allt är annorlunda, ändå griper berättelsen tag i mig. Författaren har via sin huvudperson något att berätta som är viktigt för mig trots att vi har olika kön, bor i olika länder, lever i olika världsdelar och vistas i helt olika sociala och ekonomiska verkligheten. Det är märkligt. Men jag blir inte förvånad. Så är vi, vi människor. Vi är väldigt olika varandra, men har ändå något gemensamt.

Vi får följa Estelas vardag. Hon städar, diskar, lagar mat, tvättar och tar hand om barnet. Hon bor i ett litet rum i familjens hus och finns i familjens närhet hela tiden, men oftast märker de inte henne. Hon räknas liksom inte. Estela har lämnat sin mamma i hembyn. Hon har inga vänner i storstaden. Inget eget liv. Tre dödsfall sker. Estelas mamma, en hund och familjens flicka. Det är för en jury som utreder flickans död som Estela berättar sin historia, sin version av verkligheten.

I vår tid har frågor om identitet blivit allt viktigare i den politiska debatten. Nationalister vill att alla i ska definiera sig i första hand som tillhörande nationen, delar av vänstern har börjat tro att vi bara kan förstå de som tillhör vår egen grupp. Men jag kan faktiskt känna igen mig i Estelas funderingar. Jag kan sätta mig in i och bry mig om hennes liv. Precis som jag kan läsa Hamlets Kung Lear trots att jag varken lever vid ett engelskt hov eller har ett stort arv att fördela. Precis som jag tycker att Jane Austen har något att säga oss två hundra år efter sin död.

Vi människor tillhör många olika grupper och gemenskaper. Vilken vi tycker är viktigast varierar över tid, plats och omständigheter. En juristutbildad kvinna som spelar ishockey kan ibland tycka att yrket är viktigast, ibland sporten och ibland könet. När det är VM i handboll glömmer hon kanske allt annat och sitter på läktaren och hejar på Sverige trots att hon bott större delen av sitt liv i ett annat land.

Detta har identitetspolitiker svårt för. De tycker att just den grupp och det perspektiv de tycker är viktigast också ska vara viktigast för alla oss andra. Att en grupptillhörighet ska definiera vår identitet. De tycker inte att det finns något allmänmänskligt som väger tyngre än det som skiljer oss. Och de tycker att just en viss sak som skiljer oss är särskilt viktigt.

Men de har fel. Vi kan förstå varandra. Vi kan känna samhörighet med de som till det yttre är olika oss. För så är vi, vi människor.

Christer Nylander är fristående krönikör på ledarsidan. Han är ordförande för tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och var tidigare riksdagsledamot för Liberalerna.