Petter Birgersson: Jimmie Åkessons blytunga ansvar
Att Jimmie Åkesson drar väljare behöver ingen tveka om. Sverigedemokraterna går generellt bättre i riksdagsvalet än i kommun- och regionval. Skillnaden är stor, till riksdagen röstade 20,5 procent av svenskarna på SD, i regionerna 14,9 procent och i kommunerna 14,2 procent. Inget annat parti har sådan differens.
För Sverigedemokraterna visar det på ett antal saker. En kan vara att väljarna ser att partiets huvudfrågor, invandring och kriminalitet, ligger på riksnivå. En annan är att SD har svårt att profilera sig lokalt, att tomma stolar och avhopp har varit många och att partier byggda på lokal förankring då ligger närmre till hands för dem som vill ge etablissemanget fingret. En tredje är partiledaren Jimmie Åkesson, som har byggt upp förtroende hos många väljare och i synnerhet hos de egna (Demoskop, Novus), är större än sitt parti.
”Ett Sverigedemokraterna utan Jimmie Åkesson är svårt att tänka sig.”
Det syns i personkryssen. Jimmie Åkesson används som dragplåster på listorna i alla valkretsar, trots att man bara kan bli invald i en. Det fungerar. Jimmie Åkesson nådde över 385 000 personröster, kryssad på 29 procent av det egna partiets valsedlar. Eftersom de flesta andra partier inte toppar med sina partiledare på det viset i alla valkretsar, går det inte att jämföra rakt över.
Men att Sverigedemokraterna för egen del dragit slutsatsen att Jimmie Åkesson lockar väljare leder också vidare. Det betyder att han har ett extremt stort personligt ansvar för hur Sverigedemokraterna använder sin makt. Ett Sverigedemokraterna utan Jimmie Åkesson är svårt att tänka sig – det är en fullt möjlig utgång att partiet riskerar att implodera den dag han lämnar.
”En total omstart har aldrig gjorts, en fullständig ursäkt har Åkesson aldrig förmedlat.”
Det finns en utbredd skepsis mot Sverigedemokraterna i många läger. Partiets extrema bakgrund är en sak och trots den vitbok som har publicerats i en första del har Jimmie Åkesson inte fullt ut lyckats ta avstånd från det parti ha en gång gick med i. En total omstart har aldrig gjorts, en fullständig ursäkt har Åkesson aldrig förmedlat. Även om partiet har lanserat nolltolerans mot rasism, utesluter medlemmar som avslöjas med rasistiska uttryck eller kopplingar till nazistiska rörelser och tydligt bekänner sig till parlamentarisk demokrati så släpper inte historien greppet om partiet.
Det handlar inte enbart om en kampanj från vänster, den historiska sanningen ligger ju där. Jimmie Åkesson har hittills inte dragit slutsatsen att det också är kopplat till hans agerande – han har aldrig släppt försvarslinjen och sagt ”Förlåt! De var idioter. Och jag var i flera avseenden en idiot.” Rötter måste huggas av på det viset, de kan inte reformeras, halvt ursäktas, bort. Någonstans längst vägen borde också borgerligheten, ledd av Ulf Kristersson ha ställt det kravet, innan man gick hela vägen från beröringsskräck till ”vår sida av politiken”.
Som största parti i ett regeringsunderlag måste Jimmie Åkesson visa inte enbart att han som person har tillräcklig mognad utan att hela hans organisation har det. Jimmie Åkesson har lovat väljarna att Sverigedemokraterna är redo att leda Sverige. Många trodde honom.
Om Ulf Kristersson bildar en regering med SD som maktgarant och det hela havererar till följd av kompetensbrister och enskilda oförankrade utspel från Sverigedemokraternas representanter, då faller ansvaret tungt på Jimmie Åkesson.
