Johan Hammarqvist: Johan Hammarqvist: Mitt hat får hjärtat att svartna

Ofta kan ordet hat användas lite för lättvindigt, som på en fotbollsarena när supportrar skriker att de hatar det andra laget. Gör de egentligen det? Mest troligt inte, utan hat är då mest ett tomt ord, ägnat att psyka motståndaren och svetsa samman den egna gruppen. Säkert har jag själv använt ordet utan att faktiskt mena det. Inga hjärtan svartnar av det.

Oavsett om det handlar om att ordet bara slängs fram utan någon större innebörd eller om det faktiskt är äkta hat så vill jag hålla känslan borta. Men jag har misslyckats. Och jag har misslyckats rejält – jag känner hur mitt hjärta svartnar för varje dag. För hur ska jag inte kunna känna hat? Hur ska jag kunna hålla hatet borta när den ryska diktatorn Vladimir Putin systematiskt mördar civila i Ukraina? Män, kvinnor och barn.

Hur ska jag kunna hålla hatet borta när Putin angriper ett grannland och urskillningslöst bombar och belägrar dess städer? Hur ska jag inte känna hat när jag ser hur människor svälter och våldtas i Mariupol? Hur ska jag inte känna hat inför den vansinniga propagandan och ständiga lögnerna från den ryska ledningen? Hur ska jag inte känna hat när Putin driver miljontals människor på flykt från deras hem?

Hur ska jag undgå att känna hat mot Putin som inte ens bryr sig om sina egna soldater utan med berått mod skickar dem mot deras död i ett onödigt krig? Många i den ryska armén är unga och får inte tillräcklig utbildning och utrustning. De är dessutom ofta utsatta för pennalism.

Svaret är att det inte går. Inte för mig. Jag känner inget annat än det djupaste hat och förakt för den satans mördaren i Kreml. Så, då var det satt på pränt.

Jag har grubblat på om mina tankar och den typen av uttryck verkligen ska skrivas ned och delas med andra. Mitt svar blev ja. Helt enkelt därför att mitt hat ändå på intet sätt kan mäta sig med det hat, rädsla och den förtvivlan det ukrainska folket måste känna varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund.

Hatet de känner mot Putin och hans lakejer måste kunna få vilket hjärta som helst ögonblickligen bli svart. Fundera på hur du själv skulle känna om Sverige invaderades och det var våra städer som belägrades och besköts med syfte att få oss som nation på knä. Om det var dina barn Putins armé bombade utan att känna den minsta ånger.

Hur mycket de ukrainska hjärtana faktiskt har svartnat av hat vet jag inte. Det tycks som om de snarare har lyckats kanalisera sitt hat till en imponerande drivkraft. En drivkraft att aldrig ge upp försvaret av sitt land, sina ideal och sin frihet.

Oavsett det är reguljära beväpnade styrkor, frivilligstyrkor, sjukvårdare, räddningspersonal, civila som orädda demonstrerar framför ryska soldater och på olika sätt bidrar till försvarsinsatsen eller flyktingar som tar initiativ för att hjälpa andra i samma situation så har hatet omvandlats till en beundransvärd vilja att behålla Ukraina fritt och självständigt. Vi ska inte göra oss några illusioner, försvaret av Ukraina kommer med ett mycket högt pris för landet och dess befolkning, men samtidigt har de inget alternativ. Inte om de vill slippa bli en del av det auktoritära Ryssland eller en lydstat till Putin.

Vi kan alla på något sätt omforma vårt hat till en vilja att öppna våra hjärtan. Att visa omtanke om dem som drabbas av det fasansfulla kriget. Vi kan alla, var och en på sitt sätt, göra insatser för att hjälpa Ukraina och dess befolkning var den än befinner sig. Vi kan göra det nu och vi ska göra det när kriget är över och landet behöver byggas upp igen.

För den dagen kommer, precis som Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj sade i sitt tal till riksdagen och det svenska folket i förra veckan. Det är det minsta vi kan göra för ukrainarna när de står upp mot Putins ondska och utgör en sköld för Europa. Det är det vi kan göra för att våra hjärtan inte helt ska svartna av hat.