Johan Hammarqvist: Johan Hammarqvist: Ukrainarna slåss för vår normala vardag
En liten pojke står på Gotlands östkust och spanar ut över havet. Vågorna är förtrollande och pojken räknar för att se om det stämmer att den sjunde vågen alltid är större än de sex föregående. Hur det är med den saken på riktigt vet inte pojken, men nog tycks det stämma.
Bortom horisonten ligger Sovjetunionen. Pojken är så pass liten att han inte kan något om Estland, Lettland och Litauen, allt är Sovjet. Det stora väldiga Sovjet. Pojken är inte gammal, men att landet är en fiende i öster, det vet han. Ty även små barn är medvetna om att det finns en järnridå, att det finns frihet på en sida och ofrihet på en annan. Bunkrarna som han älskar att klättra upp på – trots att han redan har gjort det tillräckligt många gånger för att det inte borde vara roligt längre – är tecken på att Sverige är redo att försvara sig om det skulle behövas.
Ibland hittar pojken och hans bror små fynd på stränderna. Skräp är vad det är, men spännande ändå eftersom texten på förpackningarna som dumpats överbord från de utländska fartygen är på språk som ingen av dem behärskar. De kyrilliska tecknen är obegripliga. Polskan inte mycket lättare att förstå, men i alla fall bekant. Fast mest spännande var den sommardag när de inte bara fann tomhylsor efter militärens övningar utan också skarp ammunition.
Där och då är Sovjetunionen och dess östeuropeiska lydstater både långt borta och nära. Påtagliga – men ändå inte. Långt borta i samhällsmodell, men ack så nära geografiskt. Sovjetunionens blotta existens påverkar vardagen för svenskarna i både smått och stort. Där bortom havet ligger den sovande björnen.
Pojken växer upp och cykelsemestrarna på Gotland är inte längre en del av sommarrutinerna. Men Sovjetunionen består. Björnens päls börjar dock bli raggig. Under oket av ineffektivitet, kapprustning och ett nioårigt kring i Afghanistan kollapsar den kommunistiska ekonomiska modellen. Folken reser sig. Björnen faller.
Som ni redan har förstått var den där pojken som spanade över havet jag. En pojke som växte upp under kalla krigets sista tredjedel. Som lärde sig om de baltiska staterna den unge pojken inte visste något om. Men där på andra sidan Östersjön bildades några månader före Berlinmurens fall den 60 mil långa baltiska kedjan – två miljoner människor i Estland, Lettland och Litauen höll varandra i händerna och krävde frihet. Jag minns hur min mamma och jag förundrade följde tv-bilderna som kablades ut över världen. Jag kommer ihåg hur glada vi var.
”Att inte köpa rysk olja och gas eller insatsvaror till jordbruket även om det drabbar oss i form av bristsituationer och prishöjningar är det enda riktiga och anständiga.”
Jag var fjorton år när Berlinmuren föll 1989. Sedan brakade Sovjet samman och dess satellitstater åtnjöt frihet och självständighet.
När människorna i forna Sovjet och Warszawapaktens övriga länder visade sitt mod vann de inte bara frihet åt sig själva. De skapade också mer frihet åt oss. De ändrade vår vardag. Vi kunde börja resa, företag göra affärer och organisationer som bland annat Tjernobylkommittén i Broby gavs möjlighet att hjälpa till och bidra i samhället i de fria länderna. Vi behövde inte längre känna oro för vad Sovjet skulle göra. Samhället blev helt enkelt bättre. Det förändrade säkerhetsläget innebar även slutet på Hässleholm som militärstad i och med avvecklingen av verksamheten på Garnisonen.
När ofreden åter härjar i Europa påverkas vår vardag på nytt. Vare sig du vill eller inte kommer Putins oprovocerade krig mot Ukraina att få följder för oss här i nordöstra Skåne och Sverige. Det går inte att komma undan. Just nu kanske mer än det gjorde under kalla kriget, eftersom det var något av en normalsituation som samhället var anpassat till medan vi nu upplever en förändring nästan över en natt. Verkligheten har gjort sig brutalt påmind.
”Vi kommer att behöva göra uppoffringar i vår vardag.”
Vi kommer att behöva göra uppoffringar i vår vardag. Priser på mat och bränsle kommer att bli högre. Att inte köpa rysk olja och gas eller insatsvaror till jordbruket även om det drabbar oss i form av bristsituationer och prishöjningar är det enda riktiga och anständiga. Priset för oss är dock lägre än det som det ukrainska folket får betala. Därför kommer det enda rätta vara att vi tar emot ukrainska flyktingar, vi kan inte gömma oss och med anständigheten i behåll säga att andra får hantera det.
Även vår säkerhet är under attack av Putins krig i Ukraina och det måste vi alla hantera. Med ökad militär aktivitet och beredskap ökar ansvaret att inte röja militära och polisiära förflyttningar och insatser som man ser i sin vardag.
När jag var en liten pojke och spanade mot horisonten i öster visste jag inget om framtiden och tänkte att det var så världen var, uppdelad för alltid. Förändringen kom emellertid och med den glädjen. En glädje som över tid blev till vardag. Det är den normaliteten som Putin vill ta ifrån ukrainarna och oss. Det är den vardagen Ukraina försvarar åt oss. Glöm aldrig det.
Johan Hammarqvist är ny ledarskribent på Kristianstadsbladet och Norra Skåne. Han var politisk redaktör på Norra Skåne 2006–2012.
