Johanna Nylander: Johanna Nylander: Kyrkovalet har blivit ett provval för ytterkantspartier
Kyrkovalet i Svenska kyrkan närmar sig. Det partipolitiska valsystemet har gjort det till en generalrepetition för flera av partierna. Inte minst i år då det bara är ett år kvar till det allmänna valet och många partier just nu håller på att utse kandidatlistorna för kommun, region och riksdag.
I kyrkan kandiderar Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet som partier. De andra riksdagspartierna har formellt ingen medverkan i valet, men det finns fem listor med fristående kandidater som heter saker som Vänstern i Svenska kyrkan och Kristdemokrater i Svenska kyrkan.
För riksdagspartierna är det här en inofficiell valupptakt. Socialdemokraterna vill att kyrkan ska ställa krav på kollektivavtal för underleverantörer. Centerpartiets valprogram är klubbat av partistyrelsen och talar om närodlad politik i folkkyrkan. Men för ett parti utanför riksdagen är kyrkovalet ett första steg att skaffa sig makt i andra partipolitiska församlingar.
”För riksdagspartierna är det här en inofficiell valupptakt.”
Öppet rasistiska och nynationalistiska Alternativ för Sverige, AfS, fick i riksdagsvalet 2018 drygt 20 000 röster. Nästan lika många röstade för dem i Europaparlamentsvalet året därpå. Det krävs bara en bråkdel av de rösterna för att få platser i Svenska kyrkans högst beslutande organ, Kyrkomötet.
För AfS är det en medveten strategi att ta plats i kyrkopolitiken. Det är ett tacksamt forum för partiet att yttra sin värdekonservativa nostalgi om att allt var bättre förut när kvinnor satt tysta i kyrkbänken, homosexuella inte fick gifta sig, och när arga män i kåpor hade makt att bestämma hur vanliga medborgare skulle bete sig i sovrummet.
Strategin att börja i kyrkan har fungerat tidigare. Sverigedemokraterna var representerade där långt innan de kom in i riksdagen, och även om de senaste åren varit färre i kyrkomötet, har de funnits med på alla nivåer i kyrkopolitiken.
Följer man de andra partiernas valkampanjer får man bilden av att kyrkovalet står mellan öppenhet och rasism, och att många grupper kandiderar emot något snarare än för något.
Men den situationen har de själva till stor del satt sig i, för det är dem som håller fast vid systemet som har gjort kyrkan till ett provval för andra partipolitiska församlingar. Kyrkan är ingen vanlig förening. Få har aktivt valt att gå med utan har varit det sedan kyrkan var statskyrka. Det går heller inte att bli utesluten ur kyrkan, man kan bara utträda på egen begäran.
Några kandidatgrupper står tydligt utanför den vanliga partipolitiken och vill reformera systemet, men de allra flesta röstar fortfarande på partinamnen som känns igen från andra politiska församlingar. Kyrkan måste på allvar göra upp med sitt förhållande till partipolitiken. Annars fortsätter kyrkovalet att vara en grogrund för högerextrema partier och en språngbräda till makt över andra.
Johanna Nylander är fristående krönikör på ledarsidan
