Johanna Nylander: Johanna Nylander: Släpp inte fan över bron – eller in i IT-systemen
Krigföring är mer än militära strider, stridsvagnar, ubåtar och drönarstyrda vapen. Utslagen el, telefon och internet kan orsaka stora skador, inte minst civilt, liksom saboterat transportnät, vattenförsörjning och annan grundläggande infrastruktur.
Därför är det bra att en stor del av infrastrukturen är reglerad på ett annat sätt än andra områden i samhället. Ofta med krav om säkerhet, tillgänglighet och likabehandling, vare sig driften sker i privata eller semistatliga former.
Men de säkerhetspolitiska kraven på vem som får driva samhällsviktig verksamhet är för få och de som finns prioriteras ned alldeles för ofta. Transportstyrelsens upphandling av IT-tjänster, där obefintlig kontroll gjorde att bland annat sekretessbelagda personuppgifter låg helt oskyddade för läckor, var ett tydligt exempel på hur fel det kan gå när man blundar för säkerheten. Ett mer aktuellt fall är hur Arlanda upphandlat ett bolag knutet till den kinesiska staten och dess militär som leverantör av utrustning till säkerhetskontrollerna.
En anledning till att sådant här händer är att ickedemokratiska länder kan konkurrera med andra medel och med andra drivkrafter än marknadspriser. Demokratiska stater måste syna när prislappen blir misstänkt låg och ha råd att säga nej till erbjudanden som verkar för bra för att vara riktiga.
”En utvisad städare, som på grund av sin utsatta situation lätt kan bli måltavla för utpressning, ska inte städa hemma hos statsministern.”
Samtidigt måste det göras fler och mer aktiva säkerhetsbedömningar av allt som kan vara det minsta kritiskt för att landet ska funka. Gotländska hamnar ska inte kunna säljas till Ryssland. Det är inte rimligt att göra landets tågdrift eller mobilnät beroende av bolag knutna till den kinesiska staten. En utvisad städare, som på grund av sin utsatta situation lätt kan bli måltavla för utpressning, ska inte städa hemma hos statsministern.
Hoten förändras över tid och det är andra delar som behöver granskas och säkras än för trettio år sedan. Det perspektivet är extra viktigt när det handlar om att handla med och sluta avtal med företag från länder som inte är demokratier. Det bär med sig en godtycklighet och risk som kan bli allvarlig när världsläget förändras.
Men även makthavare och andra samhällsviktiga funktioner blir allt mer utsatta. Hackerattacker och sabotage kan vara svåra att spåra, liksom hot och påtryckningar på enskilda samhällsviktiga personer. Det har blivit lättare att sprida desinformation genom snabba digitala kommunikationskanaler, samtidigt som pandemin har visat på brister i krishantering och kriskommunikation från landets myndigheter.
Sverige behöver en säkerhetspolitik med ett totalförsvar som gör upp med det naiva hanterandet av vår gemensamma infrastruktur. Annars kan det som verkar ofarligt i dag kan bli en säkerhetsrisk i framtiden.
Johanna Nylander är fristående krönikör på ledarsidan
