Karin Rebas: Jämställdhetsdebatt 2.0

Varför är småflickors kläder så ofta tighta och pastellfärgade medan småpojkar kläs i bekväma och murriga kläder? Hur ska pappor uppmuntras att ta ut en större del av föräldraledigheten? Hur kommer det sig att det är så få kvinnor i företagens styrelser?

Frågorna som präglar den svenska jämställdhetsdebatten är viktiga – absolut. Men jag inser också att jag har tur som har råkat födas som kvinna i ett av världens mest jämställda, sekulära, individualistiska länder, där lika rättigheter och möjligheter är ett självklart ideal.

Och jag är stolt över att Sverige har kunnat ge trygghet och frihet till tusentals kvinnor som flyr hit från patriarkala samhällen där de saknat ekonomiska och politiska rättigheter.

Men drömmen om självbestämmande besannas inte för alla. På senare tid har allt fler feminister i förorterna – som Nalin Pekgul och Zeliha Dagli – varnat för ökande radikalisering och hedersförtryck.

Och risken är att läget blir värre innan det blir bättre. Flyktingkrisen innebär en betydande utmaning också för jämställdhetspolitiken.

När västvärlden sätter hinder i vägen för flyktingar och migranter blir resultatet att de som kommer först är de som kan tänkas överleva en farofylld smuggling – det vill säga unga, starka män.

Av flyktingarna som kommit till Sverige hittills i år är omkring 70 procent män. Bland de ensamkommande barnen är nio av tio är pojkar och unga killar. Männen är så många att Sverige nu, för första gången sedan den första folkräkningen år 1749, har ett mansöverskott.

I kombination med integrationsproblemen, som de höga trösklarna till bostads- och arbetsmarknaden, kan det uppstå problematiska obalanser.

En komplicerande faktor är att flera av länderna som tvingar flest på flykt – som Syrien, Afghanistan, Somalia – också är länder som konsekvent hamnar i botten när olika organisationer rankar livssituationen för kvinnor. Dessutom går kvinnoförtrycket hand i hand med ett utbrett förtryck av hbtq-personer.

Självklart är de flesta som kommer hit vanliga, hyggliga människor som vill leva i fred och frihet. Men just därför – för att Sverige ska kunna vara en fristad i världen – gäller det att ta värderingsstriden på allvar.

Rättsstaten måste ta en mer aktiv roll för att stävja hot, trakasserier och våld. Och flyktingmottagandet borde kombineras med breda informationsinsatser.

Nu har alla som får uppehållstillstånd rätt till 60 timmars samhällsorientering, där frågor som jämställdhet och hbt-rättigheter avhandlas. Men på grund av flaskhalsarna i asylprocessen kan det ta lång tid innan de som i dag kommer till Sverige får ta del av utbildningen.

Informationen borde vara tydlig – och tidig. Den som begär att få skydd av Sverige borde också få veta vilka värderingar som bär upp vår demokrati och vårt välstånd.

Karin Rebas