Petter Birgersson: Låt de goda exemplen tala i skolan
Den som tar del av svensk skoldebatt kan tro att friskolesystemet är roten till allt ont. Skolsystemet kallas inte sällan extremt. Vilket det på ett vis är, då få andra länder erbjuder möjligheten att utan avgift välja en annan skola än den som det offentliga pekar ut.
Vanligare i andra länder är att det finns privatskolor av olika slag, ofta kopplade till avgifter och med stor möjlighet för skolorna själva att välja sina elever. Stiftelser och kooperativ är två vanliga kontroll- och ägandeformer. Mindre vanligt är aktiebolag och koncerner som i Sverige.
Det är vanskligt att jämföra enskilda länder med varandra, liksom att jämföra olika tidsepoker. Sverige i dag ser inte ut som det gjorde för 30 år sedan, när det avgörande steget för dagens friskolesystem togs. Den som vill förstå resultaten, kunskapsutvecklingen och spridningen i nivå bland svenska elever i dag måste ta hänsyn till en mängd faktorer: stor invandring från utomeuropeiska länder, en betydligt större segregation, lärarkårens sammansättning, den tekniska utvecklingen, synen på uppfostran och en fortsatt urbanisering.
Organisationsmässigt är kommunaliseringen av skolan, där ett stort steg togs av Göran Perssons socialdemokratiska regering 1989, också betydelsefull. Den intressanta frågan är hur den svenska skolan hade sett ut i dag utan kommunaliseringen och/eller friskolereformen. Tyvärr är det väldigt svårt att få ett säkert svar på det spörsmålet.
”Det kan vara frestande att ta till drastiska grepp för att återställa något till som det var förut.”
Det kan vara frestande att ta till drastiska grepp för att återställa något till som det var förut. Eller som man tror att det var. Det är nästan alltid ett stort misstag. Det gäller även skolan.
Under förutsättningen att man är överens om att grundutbildning ska vara skattefinansierad verksamhet som är avgiftsfri för den enskilde, är det svenska friskolesystemet i utgångsläget en god kompromiss. Det ger utrymme att välja bort det som inte fungerar. Det gäller för övrigt inte enbart föräldrar utan också skolpersonal, vilket ofta glöms bort.
Det är lätt att peka på de baksidor som en väldigt generös etableringsrätt har fört med sig. Att extremister eller lycksökare med snabba vinster framför ögonen har fått driva skolor är onekligen ett misslyckande. Skolor ska vara attraktiva på grund av god skolmiljö och bra utbildning, inget annat.
Vi vet att det finns bra och dåliga exempel på skolor i alla driftsformer. Färsingaskolan i Sjöbo är ett exempel på en kommunal skola med stora bekymmer. Att kommuner har ett yttersta formellt ansvar för skolan och samtliga elever i kommunen, men att de samtidigt saknar egentliga sanktionsmöjligheter är en udda kombination. Det är statliga myndigheter som bedömer och ytterst avgör om skolor ska få drivas vidare.
Istället för att fokusera på att förbjuda driftsformer eller ösa nya pengar över kommunala skolor som inte fungerar borde beslutsfattare utvärdera de skolor som lyckas med att få till en fungerande skolmiljö och leverera goda resultat. Alldeles oavsett driftsform lär det vara hos de skolledarna och lärarna som svaren på hur en skola ska skötas finns.
