Katarina Erlingson: Låt inte lokala småpåvar stoppa nödvändiga gruvor
Sällan har väl en regering varit så positiv till nya gruvor som denna. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) kan till och med tänka sig uranbrytning i Sverige, något som varit förbjudet sedan 2018. Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) ger tre miljoner till Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) för att återstarta tävlingen Mineraljakten och få allmänheten involverad i sökande efter de viktiga jordartsmetallerna. Startskottet för förra vårens ordförandeskapet i EU blev ett besök i gruvindustrin i norra Sverige och ministern fick stolt berätta om fyndet av sällsynta jordartsmetaller, det största i Europa.
I en intervju i Aftonbladet (20/2) om Mineraljakten säger Ebba Busch att hon hoppas att alla svenskar kommer att vilja ha en gruva på sin bakgård. Uttalandet anspelar på NIMBY – Not in my backyard – där enskilda personer och kommuner visserligen säger att gruvan/vindkraftverket/fängelset/ungdomshemmet är viktigt och verkligen behövs, men inte just här i vårt område. Särskilt gruvor är det få, om ens någon, som välkomnar med öppna armar. Ebba Busch verkar tro att med lite kunskap, en tävling och besked om att nya arbetstillfällen väntar, ska det allt gå att öppna fler gruvor i Sverige. Så enkelt lär det inte bli.
En anledning är att lagstiftningen är snårig. Att gå från prospektering, det vill säga provborrning, till en färdig gruva kräver en komplex process som tar årtionden, om inte mer. I sin iver att möjliggöra för ny kärnkraft har emellertid regeringen tagit flera steg för att underlätta processen. SGU fick ett tillskott på 34 miljoner kronor i förra årets vårbudgeten för att korta ner tiderna för prospektering, och i samma veva tillsattes en utredning för att se över reglerna kring miljöprövningen. Men flera myndigheter ska fortfarande samspela och det finns goda möjligheter för enskilda att överklaga beslut. I norra Sverige är ytterligare en svårighet att gruvplaner ofta krockar med samernas intressen kring rennäringen.
I dag finns det bara aktiva gruvor i princip i mellersta och norra Sverige, men på 1800-talet fanns det gruvor i hela landet. Ministrarna drömmer sig tillbaka, och behovet är oändligt när allt ska elektrifieras. Lokala opinioner kan emellertid vara svårhanterliga. Till exempel vill Bolaget Aura Energy bryta vanadin, en metall, i Jämtland men motarbetas kraftigt av inte bara ortsbor, utan också av flera jämtländska kommuner. Lobbyverksamheten letar sig in i riksdagskorridorerna där gruvmotståndare ordnar seminarier och “informerar” ledamöterna om nackdelarna.
”Med en nunna och en greve i fronten för protesterna var det inte någon som vågade lyfta en annan åsikt.”
I Skåne blossade gruvmotståndet på Österlen upp för några år sedan och man fick både kommuner och Region Skåne med sig. Med en nunna och en greve i fronten för protesterna var det inte någon som vågade lyfta en annan åsikt än den starka Nej-gruppens.
Det är viktigt att det är möjligt att ta fram de viktiga jordartsmetallerna inom EU:s gränser som behövs för att minska koldioxidutsläppen. Inte minst då det av säkerhetsskäl är ohållbart att fortsätta importera dem från instabila länder, kanske med barn som arbetar i gruvorna, eller diktaturer som Ryssland och Kina. Men det krävs hårda nypor och förenklade processer om Sverige ska lyckas höja sin status som gruvland. Då måste ministrarna ta det lokala motståndet på allvar och lotsa fram nya gruvor med nya strategier, trots det starka motstånd som kan förväntas. För klimatet väntar inte.
