Katarina Erlingson: Låt naturen sköta sitt – släpp erosionen i Åhus
Den som bor eller vistas mycket vid havet vet att det vågorna skapar är föränderligt. De senaste årens stormar har förstört flera stränder och strandnära tomter längs de skånska kusterna. Varje kommun med kuststräcka jobbar mer eller mindre intensivt för att hindra erosionen.
Vid Åhus är läget prekärt. I både Täppet och Äspet är erosionen omfattande och många är oroliga för sina tomter och för att stranden ska försvinna. Per definition kommer stranden förstås inte försvinna, men risken är överhängande att den blir mindre och kommer att ligga längre in än vad den gör nu.
Kommunen lägger miljoner på kampen mot vädret och naturen och man kan fråga sig om det är rimligt. Det är förstås en avvägning i förhållande till kommuninvånare med hus och tomter nära kusten, men det måste finnas en gräns för vad som är kommunens uppdrag.
En metod som Kristianstads kommun fokuserar på är så kallad strandfodring. Tanken är att hämta sand vid ett rev utanför Sandhammaren, något som även Trelleborgs kommun planerar. Genom att lägga på sand och därmed skapa stränder som sluttar svagt kan man dämpa vågornas kraft och bättre stå emot erosionen.
”Går det åt skogen (havet) är katastrofen ett faktum.”
Men är det bra att röra reven i havet? Det krävs förstås tillstånd och prövning görs nu av myndigheterna: länsstyrelsen, mark- och miljödomstolen och Sveriges Geologiska Undersökning (SGU). Man får utgå från att handläggarna är experter på havsmiljö, men det måste vara riskfyllt att ge sig på förändringar i naturens system. Är det verkligen nödvändigt? Det vore bättre att anpassa sig till naturens krafter i stället för att försöka tygla dem.
I Norge diskuteras det att borra efter sällsynta jordartsmineraler från havet. Det är förstås en helt annan sak än att flytta sand; vilka utsläpp gruvverksamhet i havsdjupen kan medföra kan ingen veta. Går det åt skogen (havet) är katastrofen ett faktum. Havet är så svårtillgängligt att det påstås att forskare vet mer om månen än vad de vet om världshaven. Bara det borde få vilken människa som helst att dra öronen åt sig. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har sagt blankt nej till att starta gruvverksamhet i haven, vilket hedrar henne.
Jämförelsen mellan sand och gruvor kan vara relevant. Att manipulera havet på något sätt är långt ifrån samma sak som att gräva på land. Vågorna rör sig och ändrar förutsättningarna för livet i havet. Det går bara att gissa hur strandfodring påverkar. Det kanske går bra i Åhus, men vad händer vid Sandhammaren? Eller tvärtom? Att manipulera naturen kan aldrig vara bra.
Att komma tillrätta med erosionen går antagligen inte helt och fullt. De åtgärder och metoder som används måste vara så naturanpassade som möjligt. Eftersom Skåne är hårt drabbat har det pågått ett EU-finansierat projekt under några år: LIFE Coast Adapt. Projektet försöker hitta metoder att arbeta med naturen i stället för emot den.
Strandfodring ingår som en föreslagen metod från projektet, men det finns förstås olika sätt att utföra den. Det viktigaste för kommunerna är att acceptera erosionen. Vissa platser behöver man ”ge upp”, medan andra antagligen är viktigare att försöka rädda. Försiktighetsprincipen måste gälla och då borde revet utanför Sandhammaren få vara orört. Inte minst med tanke på de stora förändringar som klimatförändringarna redan skapat på vår jord.
